Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ÅTTONDE KAPITLET. Yoollong erabadiong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höfdingen, banade sig väg genom massan och ropade med befallande
röst: »Karagoro!» hvarvid den, som hittat näsduken, genast steg fram.
En liflig dialog följde, som jag säkerligen skulle ha funnit mycket
underhållande, om jag blott förstått deras språk. Jag var emellertid
i stånd att uppfatta något af dess mening till följd af de lifliga
åtbörderna.
Höfdingen påyrkade synbarligen, att Karagoro, som funnit
näsduken, också skulle åtaga sig den mera ansvarsfulla uppgiften att
upptäcka dess ägare. Detta satte sig Karagoro emot på det mest
eftertryckliga sätt och anhöll, att flera af hans kamrater skulle få
befallning att bistå honom i hans undersökning. Men höfdingen var
obeveklig, och då Karagoro såg, att motstånd var fåfängt, rätade han på
sig, skakade spjutet öfver sitt hufvud samt uppgaf ett tjut, som jag
antog vara en uppmaning till mig att stiga fram och visa mig.
Som jag naturligtvis icke tog någon notis om denna
inbjudning, och den tappre Karagoro icke visade någon lust att lämna den
plats, där han stod, brusto de andra i skratt och kallade honom en
feg stackare, hvilket retade den store krigaren så, att han med ett
halfkväfdt rop rusade in bland buskarna för att söka efter den, som
han enligt min öfvertygelse för ingen del önskade finna.
Först gick han i alldeles orätt riktning, men när han började
vädra hit och dit som en hund, förstod jag, att det endast var en
tidsfråga, när jag skulle bli upptäckt, och därför tog jag ett stadigt tag
om bössan och inväntade min motståndare.
Karagoro gick rundt omkring, och hans mod steg, då minut
efter minut förgick, utan att någon fiende blef synlig; men med ens
ändrade han kurs, vände sig åt höger och närmade sig det busksnår,
där jag låg gömd.
»Där ha vi det», mumlade jag. »Kom, munsjör Karagoro, så
skola vi snart pröfva, hvem som är starkast.» Liksom svar på min
uppmaning kom Karagoro närmare, men när han uppnådde
busksnåret, stannade han och började återigen vädra, alldeles som
han luktade någon fara. Jag hoppades, att han skulle vända sig om
och gå åt ett annat håll, men hans kamraters rop sporrade honom,
och tvekande böjde han undan löfverket. I samma ögonblick afsköt
jag båda piporna tätt framför näsan på honom; för andra gången denna
dag fick nu den hedervärde Karagoro göra en ofrivillig kullerbytta
och rullade utför sluttningen, under det han uppstämde gälla nödrop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
