Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTE KAPITLET. På Evora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, det skulle jag verkligen. Gå och hämta den i Det här var
trefligt, det är ju alldeles som i gamla tider.»
När jag efter ett par minuter kom tillbaka, talade öfversten med
stor ifver. »Det är den», utropade han, »alldeles densamma! Så väl
jag kommer ihåg den!»
»Låt oss få höra historien, Jack», bad May. »Ni och öfversten
ha den ju alldeles för er själfva.»
»Det är en enkel historia», började jag. »Min far var en dag
ute för att skjuta småvildt, åtföljd af en jägare, som bar en reservbössa,
laddad med kula. En skadskjuten påfågel hade flugit undan ett
stycke och föll ned i en hålväg, dit min far gick för att ta upp den.
När han stannade för att göra det, fick han höra ett svagt morrande,
och när han såg upp, varseblef han en ståtlig tiger, som synbarligen
just rest sig från sitt läger. Utan att vända på hufvudet sträckte min
far ut handen mot jägaren, som borde ha varit strax bakom honom,
men denne fege karl hade genast försvunnit. Och hvad värre var
— han hade tagit bössan med sig.»
»Så förfärligt!» utbrast May, under det att öfversten mumlade:
»De uslingarna! Jag känner dem. Alltid tänka de på att rädda
sig själfva.»
»När min far fann sig i denna belägenhet», fortsatte jag, »och
visste, hur gagnlöst det var att skjuta på en tiger med hagelskott,
började han sakta dra sig tillbaka med ögonen fästade på tigern,
som höll sig fullkomligt stilla och betraktade honom. Hur denna lek
skulle ha slutat, vet jag inte; men olyckan ville, att min far
trasslade in foten i någon slingerväxt och föll baklänges, hvarvid bössan
gick af.
»Hastigt som blixten tog tigern genast ett språng i höjden emot
honom. Min far höjde vänstra handen för att skydda hufvud och
ansikte och drog samtidigt med högra handen upp knifven, som
öfversten nu håller i, och när tigern kom öfver honom, stötte han
knifven två gånger i odjurets sida. Blodet forsade ur tigerns bröst,
då den med ett hemskt rytande lyfte tassen och slog till. Slaget
träffade vänstra öfverarmen, som krossades, och förorsakade ett svårt
sår, men i samma ögonblick gaf min far djuret en ny knifstöt, som
träffade hjärtat; och då tigern föll på sidan och i dödssmärtan ref
upp jorden och bet omkring sig, lyckades det min far att rulla sig
undan och komma på fötter.»
»Ett svårt nappatag», sade herr Arundel, när jag slutat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
