Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 70—77. Sinaihalfön - 73. Djebel Musa. Klostrets närmaste omgifning. Laggifningens berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAGGIFNINGENS BERG.
655
Alla svårigheter försvinna deremot med ens, när jag tänker mig
Djebel Musa såsom laggifningens berg. Lägret var i Vadi er-Raha och
Vadi es-Schek, derom bör man icke kunna tvista. Det inser man strax,
när man är på platsen. När nu Gud uppenbarade sig på Djebel
Musa, förde Moses folket ut ur lägret upp genom Vadi ed-Der, Vadi
es-Schuaib och Vadi es-Schek in i Vadi es-Sebaiye midt framför
Djebel Musa. Denna vadi eller dal är fullt tillräckligt bred för att
lemna godt rum för hela skaran, då den stod uppställd (»de
uppställde sig nedanför berget», heter det), ja, äfven godt rum att »rygga
tillbaka och blifva stående fjerran» (2 Mos. 20: 18), isynnerhet om
man tänker sig, att de drogo sig nedåt dalen mot norr, der den är
mycket bred.
När nu Moses gick upp på berget och blef der, drog sig folket
tillbaka till lägret, och hvad som der försiggick, kunde han icke se
eller höra från Djebel Musa, just emedan Safsaf låg emellan. Om
han deremot vid nedstigandet, såsom troligt är, följde den väg, der
den s. k. pilgrimstrappan nu går, i det smala och branta passet
mellan Djebel Musa och Safsaf, så skulle han nödvändigt der få höra
folkets skri; men guldkalfven och dansen kunde han icke se, förrän
han kom till lägret — alldeles såsom saken berättas i 2 Mos. 32.
Allbekant är historien om guldkalfven. Israels barn tröttnade
att vänta på Mose, när han dröjde för länge på berget. Derför sade
de till Aaron: Upp, gör oss en gud, som kan gå framför oss! Ty vi
veta icke, huru det har gått med denne Moses (2 Mos. 32: 1). Då
gjorde Aaron med sitt ritstift utkast till en bild och lät göra en kalf
— en afbild af tjuren Apis, som dyrkades i Egypten — till att
öf-verkläda med guld (v. 4). Guldet erhölls af folkets guldörringar (v. 3).
Och de, som tillverkat kalfven, sade: »Denne är din gud, Israel, som
har fört dig ut ur Egyptens land » Men när Aaron fick se honom,
byggde han ett altare för honom och ropade och sade: »I morgon
blifver en högtid åt Jehovah» (v. 4, 5). Aaron förstod väl, att afguderi
var synd. Men de nyss anförda orden: »I morgon blir en högtid
åt Jehovah», antyda, att han för sin egen del betraktade kalfven
såsom en symbol af Gud. Sålunda både gjorde han folket till viljes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
