Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
den plats där du vistas ha många förut tryckt sina
fotspår i sanden, du kände dem ej, så skola andra
komma efter dig och veta icke ens att du funnits
till. Höstens storm skall sopa igen alla spår och
hafvet fortfara att slå mot samma strand, oberörd
af människornas öde.
Eller gå ut en afton, när stjärnorna tändas på
himlen. Hur mången har ej före dig, när sorg och
strider i världen tyngde deras hjärtan, stannat en
stund inför de ljusa världarna där uppe och funnit
sitt eget så smått och obetydligt, när de ställes
under ljuset af de högsta, ofattbaraste af
universums lagar.
Så kan för hvarje människa, det tillsynes liflösa,
men i sig själf sig ständigt förnyande, i det omätliga
världsalltet, lära henne inse sin oändliga litenhet,
men på samma gång den storhet, hon är kallad att
besitta. Ty "världar skola varda slut och stjärnor
skola slockna ut", sjunger skalden, men människan,
som här lefver i det förgängliga lifvets skepnad, bär
inom sig evighetens oförstörbara lif.
För hvar och en som känner denna tvåfaldiga
uppgift inom sig, blir det alltid en stund af hvila
och vederkvickelse att fly ut till den natur Gud
gifvit oss att älska och lära af. Vi behöfva så väl
glömma oss själfva och det vi ställt upp för oss
som så viktiga ting. Och ingenstädes kunna vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
