Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svalöv ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trias-, jura- och början av
kritperio-den. S. hade lång stjärt och läng,
smal hals, fenlika extremiteter och
levde i vatten.
Svap’pavaara, betydande
järnmalmsfält i nordligaste Lappland. Även
kopparmalm, som förr varit föremål
för brytning, förekommer inom fältet.
Svarande, jfr Part.
Svarta bergen, namn på en hel del
berg. Se Karadagh, Karakorum och
Montenegro.
Svarta döden, se Diger dö den.
Svarta havet, inhav mellan
Sydryss-land och Mindre Asien, förbundet med
Medelhavet genom
Bosporen-Marmara-sjön och Dardanellsundet. I n.
intränger från S. viken Azovska sjön
innanför halvön Krim. Areal (med
Azovska sjön) omkring 450,000 kvkm.
Salthalten är på grund av de mänga
tillflödena obetydlig. Största
uppmätta djupet uppgår till 2,618 m.,
medeldjupet till 1,200 m.
Svarta jorden, en inom det sydryska
stäppområdet vitt utbredd, av
organiska ämnen svartfärgad, stoftfin sand
el. lössjord, som utmärkes av stor
bördighet.
Svarta prinsen, se Edvard, engelska
prinsar.
Svarta råttan, se Råttsläktet.
Svarta stenen, se Kaaba.
Svartbröder, se Dominikanorden.
Svart granit, inom stenindustrin
bruklig benämning på vissa bergarter
t. ex. diabas och diorit, vilka ej äro
graniter.
Svartisen, stor jökel vid polcirkeln,
Nordland fylke, Norge. 490 kvkm.
Svartkonst, se Magi.
Svartkrut, se Krut.
Svartlera, en i sanka trakter ibland
förekommande svart och
svartflam-mig lera, som är rik på organiska
lämningar och svavelföreningar. S.
utvecklar en obehaglig lukt
(svavelväte) och ljusnar i lnften.
Svart lista, förteckning över
personer, vilka av någon anledning äro
misshagliga el. misstänkta och för vilka
andra personer varnas.
Svartmalm, liktydigt med magnetisk
järnmalm. Huvudmalm vid de stora
järnmalmsfälten i n. Sverige och
Bergslagen. Jfr Magnetit och Järnmalmer.
Svartpeppar, se Peppar.
Svartsjö, kungsgård med slott på
Svarts.iölandet i Mälaren, som numera
användes som tvångsarbetsanstalt för
män. I samband med
tvångsarbets-anstalten finnes även en
alkoholistanstalt för svårhanterliga alkoholister.
Svartspettsläktet (Picus) hör till
ITaekspettfAglar. I Sverige finnes en
art. Spillkråkan (P. martius),
som till färgen är svart. Hannen har
röd hjässa. Honan har endast nacken
röd. Den förekommer tämligen
allmänt i hela Sverige.
Svart starr, se Starr.
Svartvik, industrisamhälle vid
Ljungans utlopp i Bottniska viken, ö.
Medelpad. 1,900 inv. Träindustri.
Sulfitfabrik.
Swartz, K. J. G., 1858—1926,
affärsman, politiker, närmast tillhörande
högerpartiet. S. var medlem av
första kammaren 1900—26, finansminister
i Lindmans ministär 1906—11 och
statsminister mars—oktober 1917. 1916
—26 var S. universitetskansler.
Svartån, namn på flera svenska
vattendrag. — 1, Vattendrag i
Västmanland, utfaller i Mälaren. Längd 62
km. — 2. Vattendrag i Närke, utfaller
i Hjälmaren. Längd 60 km. — 3.
Vattendrag i Småland och Östergötland.
Upprinner nö. om Eksjö, rinner i
nordlig riktning genom sjön Sommen,
utfaller i sjön Roxen. Längd 125 km.
Svartälven, benämning på övre loppet
av Letälven*.
Svartöstaden, municipalsamhälle vid
Bottniska viken nära Luleå,
Norrbotten. 1,000 inv. Utskeppning av
järnmalm.
Svavel, ett icke metalliskt grundämne.
Kem. tecken S. Atomvikt 32.1.
Atomvärde 2, 4 el. 6. Specifik vikt omkring
2. S. är ett fast, gult, sprött,
lukt-och smakfritt ämne, som vid
upphettning till 115° smälter till en
lättflytande, gul vätska. S. igenkännes lätt
på sin gula färg och på att det vid
antändning förbrinner med en blå låga
under utveckling av svaveldioxidens
stickande lukt. Svavel användes i
olika kemiska industrier framför allt för
framställning av svavelsyra; till
Sverige importerat S. går framför allt till
sulfitindustrin. — Av
svavelföreningarna märkas S.-väte [H2S], en färglös,
giftig och illaluktande gas, som på
laboratorier framställes genom att lösa
S.-järn i saltsyra el. S.-syra. S.-väte
användes i den kemiska analysen för
att upptäcka och särskilja olika
metaller. S.-väte uppstår i naturen vid
S.-haltiga organiska ämnens (t. ex.
äggvita) förruttnelse. S.-dioxid el.
S.-syrlighet fSOo] framställes tekniskt
genom förbränning av S. el. genom
röstning av sulfidmalmer (S.-haltiga
malmer) ; det är en färglös gas med
stickande, hostretande lukt. S.-dioxid
har användning som blekande och
desinficerande medel. Dess
vattenlösning, S.-syrlighetsvatten, har
karaktären av en syra, vars salter kallas
sulfit. S.-dioxiden kan genom vissa
metoder ytterligare oxideras, varvid
S.-trioxid rS03] el. S.-syreanhydrid
uppstår (se Svavelsyra). — S förekommer
i naturen dels i fritt tillstånd, dels i
form av sulfidmalmer el.
svavelmetal-ler, varav S.-kis är den viktigaste,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
