Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sala. Silfvergrufvan. Gröna Gången. Hyttan. Återresa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väcktes plötsligt ur dessa drömmar af den bakom
mig varande stigaren, som något omildt fattade mig
i armen med utropet: akta er, gå ej så nära
sänkningen. Då först blef jag varse, att emellan dem
och mig var ett stort svalj, hvilket jag ej i min
förvirring märkt, och att det blott hade fordrats
ett par steg och jag hade legat sönderkrossad på
bottnen utaf afgrundsdjupet. En iskall rysning
öflopp mig och det förekom mig såsom skref en
osynlig hand med eldskrift på den mörka
bergväggen framför mig det alfvarliga budet: Memento
mori! — Uppgången fortsattes och vår ledare
införde oss på en liten afväg till konsten, hvarest
man, smygande sig så nära derintill som möjligt,
uppöfver sig varseblef en ljuspunkt och först då
ögat vänjt sig dervid några ögonblick upptäckte det
att detta var den ljusblå, solklara himlen; så
måste äfven själens öga, befriadt från de jordiska
banden, i en annan verld några ögonblick förblindas,
innan det förmår vänja sig vid glansen af den sol,
som der sprider sina strålar; så välgörande måste
äfven åsynen deraf inverka på den af jordens
mörker ännu omtöcknade anden. Åter fördjupade vi
oss i bergets irrgångar, men snart stannade vi alla
på en gång liksom fastväxte, ty öfver oss strålade
någonting likt silfversolen på en sammets-messhake
och vändande oss till stigaren fingo vi genast den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
