Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skoindustrien av ingenjör Erik Halldin - Skodonets framställning - Mekaniseringens inverkan på andra industrier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOINDUSTRI 173
pliggen jämnt utmed bindsulan, transportören matar fram skon och arbets-
operationerna börja på nytt. Vanlig hastighet 10 pligg i sekunden.
Agoskodonets bottendelar bindas samman med celluloidhaltigt klister,
som är olösligt i vatten. Klistret strykes på bindsulan omedelbart före pin-
ningen. Då lösningsmedlet är synnerligen lättflyktigt torkar klistringen
snart, pinntäcksen plockas bort, bottnen jämnas väl, och sulan klistras fast
samt får torka under starkt tryck i press. Ytor, som skola bindas vid var-
andra med agoklister, måste före klistringen ruggas upp.
En bild av sko fabrikationens utveckling i Sverige erhålles ur diagrammet
å föregående sida, fig. 31.
MEKANISERINGENS INVERKAN PÅ ANDRA
INDUSTRIER
LJen mekaniska sko fabrikationens starka utveckling, själv betingad av den
ekonomiska och maskintekniska utvecklingen under 1800-talets senare hälft,
har medfört stora omgestaltningar inom en del industrier, som bero av den-
samma, ävensom nyskapat några. Vår generations smak för lätta, prydliga
och billiga skodon, visserligen föga slitstarka och snart nog kasserade, har
föranlett våldsamt ökad omsättning av alla de råmaterial och halvfabrikat,
sko fabrikationen konsumerar.
Så har framställningen av läder och skinn undergått genomgripande för-
ändringar. De stegrade kraven på kvantitet och kvalitet — maskinarbetet
kräver större styrka och homogenitet hos materialet än handarbetet — hava
framtvingat nya, förbättrade och tidsbesparande garvningsmetoder, billiga
och lätt tillgängliga garvmedel samt i någon mån nya slag av råhudar. Den
urgamla barkningen av de avhårade och svällda hudarna tillgick så, att en i
marken grävd grop fylldes med bark och hudar i växlande lager samt där-
efter med vatten. Denna metod tog en tid av 9 — 18 månader för grövre hu-
dar och något kortare tid för tunnare sådana. Genom ingående studier av
garvningsförloppet och genom experiment har tiden nedbringats till 4 — 6
veckor. Därvid har den primitiva gropen ersatts med i marken nedsänkta
cementkar, ordnade till batterier om 7 — 10 st. Vattnet och barken ha ersatts av
en ljum lösning av garvämnesextrakt av olika slag och diverse kemikalier, som
genomflyter batteriet i motsatt riktning mot hudarnas förflyttning, vilken för-
siggår successivt från svagaste till starkaste lösningen. Grövre hudar under-
kastas därpå behandling med stark lösning i roterande cylindrar s. k. valkar.
Tillgången på hudar har höjts mest genom rationell boskapsskötsel särskilt
i Sydamerika och södra Nordamerika, men också genom uppsökande av nya
råvarukällor, t. ex. haj fiske och genom drivande av krokodil farmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
