Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gruvdrift gemensamt av ingenjör Gustaf Bring och disponent Hj. Eriksson - II. Sovring och anrikning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRUVDRIFT 59
de magnetiska kraftlinierna erhålles, var redan förut känd, men Wetherill
tillkommer otvetydigt äran av att ha löst problemet praktiskt.
Malmen framföres i torrt tillstånd på ett transportband mellan magnet-
poler, varav den övre är starkt tillspetsad. De svagt magnetiska mineralen
upplyftas då av denna tillspetsade pol och bortföras ur magnetiska fältet av
ett annat transportband, som löper tätt under polen, men vinkelrätt mot
det undre bandet. Principen har tillämpats på flera olika sätt, och ett stort
antal separatortyper hava sett dagen. Genom tysken Ulrichs konstruktioner
har det även blivit möjligt att utföra separeringen på våta vägen, alltså i
närvaro av vatten, då den eljest oundvikliga dammningen undvikes.
I Sverige hava dessa s. k. starkmagnetiska separatorer dock fått ringa
användning. Orsaken till att blodstensmalmen ej separeras på dylika ma-
skiner ligger i det förhållandet, att den alltid förekommer i blandning med
den starkt magnetiska svartmalmen eller magnetiten. Sligen kommer på
grund av de starka magnetfälten därför att bliva förorenad av alla de grå-
bergskorn, som innehålla t. o. m. mikroskopiska korn av magnetit. Den er-
hållna slutprodukten blir därför mindre ren, än om anrikningen sker på
det äldre sättet med sättmaskiner och skakbord.
Elektro statisk separation har fått någon användning utomlands sedan
amerikanarna Blake och Morscher år 1899 konstruerade en separator här-
för. Principen ligger däri, att olika mineral hava olika ledningsförmåga för
statisk elektricitet. Maskinen består av en eller flera över varandra liggande,
uppladdade valsar eller dylikt av metall. Då anrikningsgodset tillföres torrt,
attraheras alla mineral i första ögonblicket. Malmmineralen, som hava god
ledningsförmåga, laddas hastigt upp och kastas ut från valsen, under det att
kvarts och dylika mineral med dålig ledningsförmåga häfta vid längre. Då
de slutligen släppa, få de andra banor än malmen, och detta möjliggör då
deras särskiljande från de fyndiga mineralen.
Anriknings förmågan hos dessa maskiner är låg, men de passa på en del
ställen särskilt i ökentrakter, där vatten för våtanrikning ej kan anskaffas.
Den användning de en tid haft för sulfidmalmer, torde nu i huvudsak ha
övertagits av de s. k. flotationsprocesserna. Dessa processer, varav en kort
beskrivning här skall lämnas, beteckna säkert det största och mest revolutio-
nerande framsteg, som gjorts inom anrikningstekniken under de senaste
femtio åren. Det anses, att på hela jorden redan omkring 70 millioner ton
fattiga kismalmer årligen förarbetas med flotation, och processerna göra
fortfarande ständiga landvinningar.
Utgångspunkten vid flotationsprocessernas utarbetande utgjorde den rätt
gamla iakttagelsen, att vissa mineral med förkärlek häfta vid — således på
sin yta upptaga — oljor och andra feta ämnen, under det att andra mineral
ej alls eller endast i ringa grad upptaga (adsorbera) dylika ämnen. Till de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
