Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
önskar hon: »Den Högste hjälpe och stå våra barn
bi på de orter, där de vistas», och slutar med följande
afskedshälsning till sin make, från hvilken hon i så
många år lefvat skild: »Gud den högste uppehålle
min hjärtans herre, mig till hugnad, som i min graf
förblifver min hjärtans herres hörsamma, tjänstvilliga
hustru.»
Det var Juliana Horn, den blifvande sonhustrun,
som fick lägga grefvinnan Juliarias trötta ögon
tillsammans, sedan hon ägnat den döende sin
omvårdnad. Hon har också i bref till sin moder beskrifvit den
aflidnas sista stunder, och huru hon före sin död blef
helt förändrad till sitt väsen. Uppriktigt synes hon
hafva ångrat den sorg, hon vållat sina närmaste genom
o
att lägga hinder i vägen för deras lycka. »Atta dagar
förrän hon blef död», skrifver Juliana Horn, »sade hon
åt mig, att jag hade så kvalt hennes hjärta, att hon icke
kunde hvarken lefva eller dö, förrän hon skulle
con-sentera vårt giftermål. Hon bad mig aldrig tänka
på den orätt, hon gjort oss, och önskade, att hon
finge göra vårt bröllop. Men när allt blef godt, kom
Gud och tog henne.»
För Karl De la Gardies och hans älskades förening
skulle hans moder således ej ha stått i vägen, äfven
om hon lefvat; och fadern var ej den, som höll på
sin en gång gifna förklaring att aldrig samtycka
därtill. Men kriget och dess växlingar fördröjde ännu
tre år deras bröllop. Juliana Horn stannade i
Stockholm efter sin fasters död, sysselsatt med ordnandet
af sterbhusets angelägenheter; men på sommaren 1702
finna vi henne i Reval hos sin blifvande svärfader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
