Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans sinne. Kanske »brände han upp» det dyrbara
själfgjorda armbandet med den utskurna
»pappersris-pan», liksom han lofvat göra med de förut erhållna.
Kanske bevarade han allt i troget minne, och kanske
var det först sedan fru Margareta för andra gången
trädt i brudstol, som han ansåg sig böra söka
hemmets lycka. Hans och Anna Baners son blef grefvc
Nils Bielke, hjälten från slagen vid Halmstad, Lund
och Landskrona, på hvars värjspets Karl XI:s krona,
enligt konungens egna ord, en gång hängde, Sveriges
ambassadör i Paris och Pommerns generalguvernör,
en af det karolinska tidehvarfvets mest bemärkta
historiska gestalter.
Äfven Arvid Forbus, den unge Bielkes »postillon
d’amour», drog till krigsskådeplatsen och blef inom
kort öfverste för ett af honom värfvadt regemente.
Han följde Johan Banérs och Bernhards af
Sachsen-Weimar fanor. Från Rhentrakten sände han 1634,
jämte hälsningar från sin vapenbroder Arvid
Witten-berg ett bref till fru Margareta, »den aller käraste
fru och aller skönaste dama». Vistelsen i Åbo hade
han i godt minne och förblef hennes »förobligerade
knecht». Sina välönskningar ville han inrymma i
»tusende goda stormhattar med goda dagar och
nätter». Onekligen en bild i tidehvarfvets still
År förgingo, innan Forbus återsåg sitt
fädernesland. Öfver sitt fälttåg under »Hans Furstliga Nådes
hertig Berendts» befäl har han efterlämnat några frag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
