Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - I. Förnuftet och uppenbarelsen - 3. Behovet av en särskild uppenbarelse - a. Tveksamhet under den förteologiska perioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
bankrutt men att den just därför är en propedeutik till
religionen. Tegnér tolkar hans intention raljant och träffande i
brevet till Martina v. Schwerin: »Huvudresultatet ... är att
filosofien befinner sig i cessionstillstånd och att han, Geijer,
är utredningsman i dess gäldbundna bo. Det är religionen,
helst den kristna, som skall betäcka bristen, eller med andra
ord, emedan filosofien är inkapabel, skall religionen fullborda
äktenskapet.»
För att upphäva den söndring i människosinnet, som är ett
resultat av abstraktionen, är den kristna uppenbarelsen
oumbärlig och nödvändig, menar Geijer. Han hävdar
nödvändigheten av »Guds moraliska uppenbarelse såsom person» jämte
och över »den äldsta fysiska uppenbarelsen». »Den naturliga
kärleken är det naturliga samhällets princip, och dess föremål
det naturligen goda eller för begärelserna lockande. Men detta
goda, som naturligen är den enskilda människans syfte, har sig
motsatt det rätta såsom det allmännas lag, vilken lag, i mån
av mänskliga andens egen utbildning, själv utbildas och är det
borgerliga samhällets princip. Upplösningen av motsägelsen
är en gemensamhet och samfällighet, som själv väsentligen är
salighet och innebär en allt genomgående fullkomlig harmoni
av det rätta och goda, vilket är det gudomliga samhället, vars
princip är den gudomliga andan eller kärleken, som äro ett.
Detta är den kärlek, som ej borttager utan fullkomnar lagen,
emedan den förvandlar den till en inre levande lag. Vårföre
ock, då detta innebär en fullkomlig ombildning av det fria
hos människan till en högre moralisk natur och åter av det
naturliga till frihet, men all sådan fullkomlig och salig
överensstämmelse av lag och böjelse endast såsom en nåd kan
erkännas, emedan den är den gudomliga principens närvaro och
liv i mänskligheten, även härav följer att försoningen mellan
motsägelserna i det mänskliga väsendet, vilken tillika är
människans försoning med det fullkomliga väsendet, varken i
naturens eller lagens utan i nådens rike sker.»37
37 Geijer, Saml. skrifter III: 87 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
