Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. De teologiska studierna - IV. Den religionsfilosofiska ståndpunkten 1820 - 2. Tegnér och Kant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
om konstens ändamål. Det goda bör vara högsta ändamålet
för alla våra handlingar: för det godas skull bör man söka
det angenäma. Detta gäller även om konsten. Men nu ges det
två konstarter: en som åsyftar det angenäma och en som
åsyftar det goda. Den förstnämnda frågar icke efter vad som för
människan är skadligt eller icke utan söker endast bereda henne
nöje och dess princip är smicker. Till dylika smickrande
konstfärdigheter hör poesien såväl som den sofistiska vältaligheten.
Hon bereder nöje men åsyftar icke moralisk förbättring.20
Därför landsförvisar Platon poesin från sin stat. Den staten är
intet annat än moralitetens idé, realiserad icke hos en enskild
utan hos ett folk.21 Friheten att dikta i poesi, i målning, i
vad konst som helst skulle i en välbeställd stat stå under
offentlig uppsikt. Diktningsförmågan hörde, liksom alla andra
förmögenheter, till statsmedeln. Platon ansåg nödvändigt att
stadga vissa typer för dikten, så framt den rör gudarna.
Huvudprincipen är den, att varje gud skall framställas sådan han är.
Mot denna princip strider t. ex Homeros’ fabel om Jupiters
tunnor, fyllda med gott och ont. Ty från gudarna kommer
blott det goda. De poetiska dikternas falska framställning
verkar demoraliserande.22 Alltså förvisar Platon, ehuru med
hedersbetygelser, poeterna från sin idealstat på ett undantag
när: lyrikerna. Dessa representera nämligen den enkla poesin
och tillåtas stanna kvar för att prisa gudarna och store mäns
ära samt för att sjunga dygdens lov och lycksalighet. Epiker
och dramatiker och överhuvud alla diktare, som icke producera
en sträng och allvarsam utan en veklig och vällustig poesi, ha
icke tillträde till idealstaten. Ty där skola icke passionerna
härska utan lagen och förnuftet.23 Platon betraktade alltså
poesin väsentligen från den etiska sidan och ville, att hennes
värde skulle förnämst bero därpå, att hon befordrade dygd och
goda seder. Poesin hade med andra ord intet egenvärde utan
förvandlas till ett subordinerat appendix till moralen —-
20 III: 292 f. 21 111:295. 22 III: 296 f. 23 111:298.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
