Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
BKOKIGT.
Hon, som i den tysta skogen, i naturens
stillhet allt sedan barndomen vant sig att lyssna till
sitt hjertas pulsslag och ransaka hvarje tanke i
sin hjerna, om den bar hennes själs prägel, hon
kunde icke göra sig en föreställning om, huru lätt
det går att tappa bort sig sjelf i vimlet.
Att få hvarje tanke fullfärdig sig inpräntad
utifrån, att se »åsigter» färdigsvarfvade, utstälda
på exposition dagligen och blott, behöfva gripa i
högen den som passar bäst för ens lefnadsställning
och vilkor — i dag en, i morgon en annan —
och sedan sätta sitt jag framför dessa importerade
tankar, dessa lånade åsigter och gå och gälla för
en personlighet; — det är så det går till derute, der
kampen för tillvaron pågår hårdast, och bullret
öfver-röstar hjertats protester mot detta främmande välde.
Så hade det också gått. Ove. Han hade
kommit med sin själs dörrar på vid gafvel och
begärligt tagit emot af alla han mötte, smulor af deras
smulor, tills han alldeles tappat bort sig sjelf i
denna myllra. Mäktiga strömningar sletos om
honom, hur skulle Lindas lilla veka hand, som
knapt vågade en blyg tryckning, kunna kvarhålla
honom vid henne?
Hon väntade förgäfves på detta »mera», i
hvilket hon hoppades uppfyllelsen af hans löfte,
att hon skulle få »lefva med honom i hvar minut».
Hon fick några flyktiga konturer af hans yttre lif,
då hon bad om honom sjelf.
Han kunde icke gifva, hvad han icke sjelf
egde. Men det förstod hon ju icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
