Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMP.
71
Han talade så ifrigt, som ville han öfverbevisa
sig sjelf lika mycket som henne. Han trodde icke
sjelf, att det kunde gå så fort, men han tillgrep
den första bästa tröstegrund han fann för atl
skingra hennes stumma förtviflan.
Nu log hon ett vemodigt leende, spänningen
i blick och drag var borta. Men hennes själ tycktes
också vara långt borta.
»Hvarför svarar du mig icke?»
»Hvad skall jag svara?» — Hon såg upp, och
hennes blick snuddade ett ögonblick skyggt förbi
honom. — »Jag kan icke fatta den tanken, att du
skall skiljas från mig. . . Min känsla säger mig,
att det skall aldrig — aldrig bli, hvad det har varit.
Det är förbi...»
De sista orden dogo bort som en hviskning.
De irriterade honom.
»Du är då alltid så öfverspänd, Linda, så man
kan icke tala ett förståndigt ord med dig,» utbröt
han hetsigt, och ett par röda flammor på hans
kinder förebådade ett utbrott af hans uppbrusande
lynne. Hon märkte det och lade blidt sin hand
på hans arm.
»Jag vill ju icke hindra dig. Du vet väl sjelf
hvad som är bäst?»
»Ja, detta är det bästa och det enda rätta.
Ty jag gör orätt mot oss båda att gå här och
dröna bort mina bästa ungdomsår i gagnlöst
svärmeri, som förslappar viljekraft och verkningslust.
Lifvet har nog bruk för redliga viljor.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
