Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
BROKIGT.
Vi tycka oss känna hennes vingslag i stilla
högtidsstunder, i en handtryckning, i en blick, men
vi nå henne aldrig.
Ty det är ingenting, blott en lockande
hägring i lifsöknen, som är till för att tjena naturens
stora ändamål.
Den är icke — och den är dock. Den är på
samma sätt som den Gud som de säga icke finnes,
men som vi dock dyrka i allt skapadt. Kärlekens
själ, som ingen famnat, har skapat äktenskapet
och familjen, har gjort mannens arm så stark och
kvinnans blick så mild.
Eller omvändt. Ty kvinnans svaga arm blir
stark, då det gäller att verka för den älskade,
och mannens djerfva blick blir mjuk, mjukare än
barnets, då den hvilar på henne.
Såsom nu Oves. Han ser upp, och hans blick
dröjer ett ögonblick i Lindas.
Man behöfver icke fråga, om de två älska
hvarandra. Hvarje den unga flickans drag
uttrycker den besinningslösaste hängifvenhet, och i
hans lyser besittningens segerglädje, men stämplad
af kärlekens adelsmärke: ödmjukhet inför sin lycka.
»Min älskling,» hviskar hon för sig sjelf, under
det en sakta darrning genombäfvar henne vid
hans blick.
»Är det sant, är det verkligen sant, att han
älskar mig? ... Denne främling, hvem sände honom
hit att lära mig den efterlängtade och ändå
fruktade lösningen på den gåtan — att älska?...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
