Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Carolina Bock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med sina väldiga kortlekar för det för den
gamla intressanta gabysch-spelet. Jag minnes
särskildt en gång, då jag var kvarbjuden till
middag och vi voro utlofvade att få en
utmärkt kallops. Gumman Bock var en god
matmamma och sprang fäktande omkring i
köket för att få fatt på några lagerbärsblad.
Men plötsligt gick det upp ett ljus för henne.
“Kors, jag har ju alla mina vissnade
lagerkransar!“ och härmed sprang den lilla rappa
gumman till en gammal dragkista, drog ut en
låda och grep en väldig näfve af dessa
bleknade minnen från ärans och applådernas
dagar, i det hon sade: “På så sätt kom ändå
det där välsignade skräpet till någon nytta.“
Carolina Bock har hvilat mer än ett tredjedels
sekel i frid, men minnet af hennes hjärtegoda
väsen, hennes sanna konstnärsanda och
hennes något kärfva och excentriska sinnelag
lefver från vår stora konsts allra första
glansdagar, icke minst för den tradition hon
förmått fortplanta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
