- Project Runeberg -  Teatern och Livet. Några tankar om dramatisk konst i nutid och framtid /
27

(1910) [MARC] [MARC] Author: Frida Stéenhoff
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Att vår teater kommit en smula efter i utveckling,
beror nog även på vårt lands nordliga läge och
svenskarnes obenägenhet att av eget initiativ byta vanor.

Men förberedelsen till en ny tid låter kanske ej
länge vänta på sig. Den kan komma snabbt som en
vårvind.

Till en början skall publiken stå litet främmande
inför ett så nytt begrepp, som att teatern skall vara
ett område, där man lär sig att tänka och därigenom
att leva.

Tänka? Vad har stått lägre i kurs hos oss?

På teatern skulle man ju skratta och gråta, men
aldrig tänka. Det var nästan förbjudet. Vad är nu
detta för ett tröttsamt påhitt?

Det är sokratism.

Genom Nietzsches bok »Tragediens födelse» blevo
konstdiskussionernas ordförråd riktade med nya
formler, bland vilka de mäst utnyttjade äro den appoloniska,
dionysiska och sokratiska anden.

Nietzsche ansåg, att »den konsnärliga hänförelsens
ljuva vansinne» satte kronan på verket — grekernas
verk — när det lyckades dem, att harmoniskt förena
de dionysiska och appoloniska strömmarne i en enda
väldig flod, ur vilken tragedien föddes.

För Nietzsche var det i illusionernas djupa hav, »de
appoloniska drömmarne» och i den lyriska
exaltatio-nen, mystikens rus, »de dionysiska avgrunderna», som
grekerna alstrade sin konst, när den blev som störst.

Sokrates kom och kastade brandfacklan, — som
ännu brinner — och sade med den ensamma och
resonnerande människans stilla lugn, »allt måste vara
medvetet för att vara gott». Och hans vän Euripides
sekunderade honom: »allt måste vara fattbart för

förståndet för att vara skönt.«

Det var den logiska reflexionen, som ville göra re-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:01:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/teaterliv/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free