Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Smålandsmystik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av hans rum hade jag upptäckt något som liknade
en målarlåda. Jag vågade en dag, då Tolf var ute
och sysslade med sitt färgeri, öppna lådan.
Och där låg hela min längtan, hela min själ — i
form av färgtuber, penslar och palett. Jag började
brinna av intresse och sprang ut i Tolfs primitiva
färgeri. (Jag begagnar mig av tillfället att berätta att
han var fattig, fattig och att mitt elevskap med
dess blygsamma kova var viktigt för honom.)
Han såg lugnt på mig genom sin pincené.
— Ja, Albert, jag vet att du målar och ritar. Jag
hade tänkt skänka dig mitt målarskrin. Men det är
inte lätt att måla. Nu skall du först kopiera den här
saken!
Och han tog ned en tavla från väggen.
Den målade jag av. Det var en storm på västkusten,
en gammaldags lustig, omöjlig sak.
Han tyckte det var underbart att jag kunde måla
av den. Jag tecknade icke, jag gav mig på med
penslar och färg med detsamma. Men det som imponerade
på mig mest var att en del av färgen tillhört Marcus
Larsson. Det var inga tuber utan blåsor med färg och
mycket olja i. De luktade som fan, men jag målade,
vördnadsfullt tänkande på Marcus Larsson, vilken min
mamma hade träffat några gånger och tyckt mycket
illa om, ty han var alltid oförskämd och högfärdig och
gick och skramlade med sina guldmedaljer i
byxfickorna för att imponera på smålandsbönder — vilket
icke lyckas i längden.
— Albert, sade Tolf, du blir ingen matematiker, men
du blir målare, det är farligt nog! Jag trodde ett slag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
