Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sixtinska Madonnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
TAFVELGALLERI.
icke visste något bättre medel att utan vidare ceremonier få presentera sin gunstling Rafael för er
och grefvinnan Aldruda."
"Sinibaldo, det är ni, ni och ingen annan, som med stor skicklighet anordnat allt, på det
jag skulle blifva besegrad, innan jag ännu hunnit draga vapen."
"Galeotto, jag är verkligen stolt öfver, att jag här något litet haft min hand med i spelet,"
smålog Sinibaldo.
"Nå, då må ni, påfven, hans målare och de andra göra hvad I viljen," sade Malatesta kort
och barskt. "Jag är skyldig er en flaska Montefiasconer, bröd och salt. Säg hans helighet, att
slottet Malatesta skall vara beredt att mottaga honom, men icke jag."
"Säg påfven det sjelf, när ni kommer på audiensen i morgon."
"Jag vill ingenting veta om saken... O, om jag bara hade stannat qvar i Ancona! Hit
har man beordrat mig som en blind, som först af kardinal Sinibaldo måste göras seende."
"Väl den, som vandrar i ljuset — framför honom ligger den vägen, som är sanningen och
lifvet," mumlade kardinalen, tummande på sitt radband, såsom en spinnerska snurrar sin slända.
"Ni är lycklig, Galeotto. Gud öppne edra ögon, att ni må erkänna er lycka och icke visa ifrån
er densamma."
Ismeducci började sitt vanliga välsignelsearbete och de gamla vännerna skildes i tämligen
godt förstånd.
Guvernören begaf sig till en aflägsen del af palatset. Den gamle krigsbussen rörde sig i
den halfmörka labyrinten af korridorer, gallerier, trappor och små kapellika försalar med säkerheten
hos en person, som genomvandrar en trakt, där han framlefvat sin ungdomstid.
Plötsligt strömmade aftonsolens gyllene sken in i den ena af de smala gångarne. En balkong,
prydd med smäckra pelare, öppnade en vidsträckt utsigt öfver Tibern och Roms husmassor, hvilka
tycktes hafva lagt sig till hvila under skyddet af ett stort antal högresta kyrkor. Der uppstego
såsom ett bärg de kolossala massorna af den under byggnad varande Petersdömen. Skulle då allt,
livad den gamla krigsöfversten hörde och såg i Rom, häntyda på målaren Rafael ? Det var
otvifvelaktigt, att Rafael ledde detta byggnadsföretag, till hvilket hela den katolska kristenheten bidrog
med sina offergåfvor. Malatesta vände sig bort. Tonerna af en med färdighet och energi spelad
luta läto förnimma sig.
Borgherren öppnade en konstrikt skuren dörr af oliveträ och inträdde i ett litet med
gammaldags prakt utsmyckadt gemak. Här tronade lutspelerskan på en förgylld stol och lät sitt hår ordnas
för natten af två tjänarinnor. Arbetet fullbordades raskt och tjänarinnorna försvunno, kastande en
nästan rädd blick på den gamle guvernörens fårade ansigte.
Damen steg upp och lade bort lutan.
"Du tycks vara i en mycket munter stämning, Aldruda," brummade borgherren. "I Ancona
var din luta förstummad. Rom har blott behöft några få timmar, för att återge henne målet."
"Min ädle fader, ni bekräftar det, som skalden Orbiciani sjunger om den eviga staden:
"Aldrig, o Rom, skola underverken i dig upphöra", svarade damen med ett högst behagligt
småleende, i det hon lade sin späda hand på Malatestas väldiga arm.
"Jag känner icke din skald, Aldruda."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
