Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— ... om han någongång i världen kommer,
skulle jag ha tillagt!
Hon steg upp skrattande och stod där
spänstig och rak med strålande ögon och kinder röda
af värmen — en vårens bild midt i våren, tyckte
Daniel, som ej kunde taga sin blick från henne.
Hon strök bort håret, som själfsvåldigt föll ned på
pannan, räckte handen åt Daniel och sade:
— Nej, låt oss gå nu. Annars sakna de oss.
— En stund ännu, Ingeborg, här är ljufligt!
Men i detsamma hördes röster. Daniel kunde
urskilja Wiréns skrockande och lille Villes
oaf-brutna skratt. Ingeborgs glada uttryck försvann.
— Åsch, där äro de redan — så tråkigt!
Fyra, fem ungherrar kommo ut från parken.
Wirén sken af belåtenhet.
— Nej, se på herrskapet som svärmar —
kunde just tro att den främmande nomaden hade
röfvat bort vår värdinna — men nu skall du
inte slippa oss längre, Inga!
Och utan att bry sig om Daniel, bjöd han
henne armen och gick raskt uppåt i spetsen för
sällskapet. Lille Ville sällade sig till Daniel. Han
var mycket upprymd och talför, brydde Daniel
för »den där lilla backfisch-ekorren» och berättade
att de däruppe haft kolossalt roligt och druckit
mängder af punsch efter kaffet och sjungit och
hållit tal, — men nu måste det snart bli uppbrott,
ty ångbåten skulle gå redan klockan åtta.
Däruppe syntes ingen hafva märkt Daniels
och Ingeborgs frånvaro. Kommunalrådet satt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
