Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Se, Guds eget heliga dyra lamm!”
en suck genom valven susar —
befrielsens suck från lättade bröst,
som ro ej funnit i mullen,
men våndats och kvidit, när storm om höst
strött lindarnas löv kring kullen.
Så brusar orgeln ett ljust ackord,
och bort församlingen svinner,
den sjunker tillbaka i kyrkogård,
men julnattens stjärna brinner.
Den strålar över de levandes hus,
den lyser över de döde
och kastar genom tidernas brus
från Gud sitt skimrande flöde.
Staffan, Staffan stalledräng
vattnar sina hästar fem,
klar är nyårsnatten.
Jesus ställt dem i hans vård,
låtit kvälla på hans gård
brunn med livsens vatten.
Just då klockorna slå tolv,
träda de från stallets golv
ut i gårdens driva.
Himmelen är hög och blå,
klart bland alla stjärnor små
lyser månens skiva.
Där går älskogs unga hingst,
ljus och grann som sol i pingst
prydd med bröllopstömmar.
Betslet är en blomsterrad,
sadeln vävd av rosenblad,
silverskir till sömmar.
Lustigt gnäggar lyckans sto,
guldsmidd sele, guldsmidd sko,
van vid vilda ritter.
Längtar ut mot drömda land,
röda aftonhimlars brand,
gyllne solars glitter.
Långsamt haltar fram därnäst
nödens gula, blacka häst.
Matta släpa stegen,
ögat glåmigt utav svält
letar hackelse och spält
på den frusna vägen.
Men vid pilens nakna stam
som en svart och spöklik ham
sorgens fåle dröjer.
Blicken stel mot rymden går,
huvut med dess dunkla hår
han mot marken böjer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
