| 55 |
Från min ungdoms midsommaraftnar minnes jag som den skönaste stunden den, då dans och glam stannat och den gyllenvita natthimlen stod över tystnade näjder. Den stunden ägde något underbart enande: en innerlig närhetskänsla upphävde avstånden mellan landsdel efter landsdel, från gräns till gräns; det var som om själen flutit ut och smält samman med alla andra själar från bygd till bygd, som hörde man alla pulsar gå, alla hjärtan slå av samma känslor. Framför allt förnam man sig som ett med alla dem, som voro ej endast i årets men i livets midsommar, som nu voro stilla och varma av samma vackra lyckdrömmar, av samma varma vilja att leva och dö i den nord, över vars alla fagra bygder samma ljusa midsommarnattshimmel bredde sig.
Månne de nu unga i denna natt känna sina själar sålunda smälta samman med alla andra själar i Sverges bygder? Knappast, ty samklangen
| 56 |
I midsommarens ljuvliga tid ville dock de unga ta hela världen i famn; ville ej endast samlas men mötas med alla andra unga, mötas med broderhand i broderhand, med systerblick i systerblick. Och då detta ej är möjligt, kännes vid tillfällen som detta missräkningen bitter.
Men ni få ej glömma att friden och enigheten för 40-50 år sedan berodde på att de unga nöjde sig med de gamla idealen, att inga nya framträtt och blivit stridsorsaker.
Den, som nu står i livets midsommar, har fått sin ungdom två gånger om. Ty nutidens unga människor leva i ett skede fyllt av skaparvilja, och stora tankar ha rört tidens vågor med sina vingar.
Därtill måste ungdomen minnas att den icke ensam lider av tidens söndring. Det är redan längesedan vi äldre erforo lyckan av en full samklang med vårt folk och vår tid.
Något av denna lycka fanns under 1880-talet hos dess ungdom, då de nya tankarna drogo in i själen, en ungdom fylld av barnslig ljussyn i fråga om möjligheten att omdana de rådande tillstånden, som den icke kunde godkänna. Såsom samhällskritisk blev 80-tals-ungdomen kallad
| 57 |
Reaktionsskedet från 1880-talets slut och tills nu har ej kunnat samla vårt folk i den stora glädjekänsla, som föder sånger, samverkan, stordåd. Försvars- och rösträttsfrågan trumfades igenom: trötthet vid striderna, icke hänförelse, var drivkraft vid lösningen. År 1905, då Europa beundrade Sverges självbehärskning, år 1909 då Europa beundrade svenska arbetarklassen, stod nationen söndrad och båda åren fördjupade svalget mellan folkklasserna. Detta svalg är nu så djupt att vi stå i ett lika allvarligt läge som för hundra år sedan, då vår skakade statsbyggnad fick sina nuvarande grundvalar och Tegnér visade vårt, av förluster och nederlag böjda, folk det stora målet
... att inom Sverges gräns erövra Finland åter.
Vi äga nu en än svårare uppgift, den
... att inom Sverges gräns erövra Sverge åter.
Med andra ord att återvinna Sverge åt de klasser, som mist medborgarkänslan inom fäderneslandet.
Den uppgiften innebär viljan att dana sådana förhållanden i landet att inga klasslagar stiftas eller skipas; att ett eget hem kan vinnas inom landets gränser; att det goda arbetet ger god bärgning; att bildning kan komma en var bildningshågad till del; att envar äger full medborgerlig trygghet och trevnad i nuet och sålunda med glädje
| 58 |
Att på varje sätt stärka det sambandet borde vara uppgiften för all i sanning »fosterländsk» politik».
Men så tänka ej de ägande och styrande klasserna. Missnöjet med det bestående väckes ej, mena de, genom det beståendes brister utan genom »samvetslösa uppviglare». Stillaståendets politici peka på våra lagar, vår natur, våra minnen, vårt språk och fråga om ej allt detta är nog att väcka fosterlandskärlek? De egendomslösa svara: Ni tala om vår naturs skönhet: den mättas man ej av och den skövlas utan hänsyn, då detta kan ytterligare berika rikmännen. Ni tala om landets ekonomiska möjligheter: de omhändertagas av truster; om vår fäderneärvda jord: från den tvingas vi av bolagen liksom det fäderneärvda bohaget lockats från oss av uppköpare och hemslöjden knappt hunnit återupplivas innan fabriksintresset skall förrycka den. Ni tala om »egna hemsrörelsen»: den utnyttjas redan av spekulationen och den kommer -- i det stora hela -- att stranda på bristande driftkapital och för dyra inköp. Ni tala först och sist om vårt samhällsskick och våra minnen; tala allra högst när det gäller att öka militär- och skattebördor av vilka vi redan bära de tyngsta, liksom även de tyngsta
| 59 |
Slutsatsen är felaktig. Men dylika felslut rättas ej -- som på vissa håll tros -- genom att behandla de »fosterlandslösa» såsom en sinnessjuk husbonde behandlade sina torpare. Han sammankallade dem för att fråga om de älskade honom? Men när svaret dröjde, lät han piskan vina för att påskynda kärleksförklaringen.
Ett säkrare medel än att »piska upp de fosterlandslösa lymlarna» vore ett nydaningsarbete, genom vilket det bästa, landet kan ge -- bröd och bildning, rätt och frihet -- komme alla dess barn till godo. Endast så skall den oavlåtliga blodstörtningen ur landets bröst -- utvandringen -- kunna häjdas.
Skall ungdomen ställa sina krafter i det nydaningsarbetets tjänst? Svaret på den frågan avgör vår framtid.
Det finnes vissa skäl att hoppas. Framför allt att ungdomens egenart är att ha själen öppen åt många håll; att vara lätt vunnen för hänförelse, att vara fylld av sjungande krafter som en skog av vårfåglar. Ungdomen är ännu ej bunden av en massa hänsyn till fördelar och ställning; kampen om makt och mynt har ej trängt samman
| 60 |
Visserligen är ungdomen även ofördragsam och övermodig i striden för sina ideal och -- i sin hänförelse för dessa -- ej sällan omdömeslös.
Men fördragsamhet, ödmjukhet och vishet köpas ofta för priset av en svagare glöd, en ringare offervilja. Endast den allra högsta kultur gör det för en eldsjäl möjligt att fördubbla sina idéers kraft genom att tillägna sig även det mått av styrka, som finnes i motståndarens - såsom Sigurd Fafnersbane fördubblade sin vishet genom att äta Fafners hjärta!
Ungdomen, som ej hunnit nå denna höga kultur, är således nästan med nödvändighet fanatisk. Men om detta ger svaghet åt dess tänkande, ger det däremot styrka åt dess känsla. Det är därför som ungdomen -- enligt Almqvists djupa ord -- inom varje släktled drar världen framåt. Ty intet tankesystem, ens det yppersta, har någonsin omdanat verkligheten förr än en stark känsla blev dess drivkraft och utlöste idéerna i handling.
Det politiska handlandets ålder har för den svenska ungdomen blivit framflyttad. Och detta just i en tid, då ungdomen andligen är mer röstberättigad än någonsin, mer upptagen av samhällsfrågorna än under någon tidigare generation! Detta just i ett land som Sverge, där både
| 61 |
Men även medelbart kan ungdomens politiska vakenhet och verksamhet få en stor betydelse. Och den skulle erhålla en genomgripande i fall ungdomen i alla klasser kunde enas omkring en tanke, lika mäktig att sammanhålla krafterna som t. ex. för 40 år sedan kristendomen var det.
Visserligen hjälper det icke ofelbart till stordåd att samlas omkring en stor tanke. En sådan anpassar sig efter den själ, som upptar den. Ej alla själar äga den rätta jordmånen eller klimatet för stora tankar och huru rik tanken än varit, ge själarna dock missväxt.
Men jag vill emellertid påminna den yppersta ungdomen om den största tanke, samtiden äger, den tanke, som under de senaste årtiondena vuxit som en flod med tillopp från många källor: tanken på hela släktets fortsatta höjning. Denna höjning innebär att ehuru vissa raser, folk och individer fortfarande komma att lyfta sig som högslätter eller toppar på mänsklighetens kontinent, skall denna därjämte i sin helhet alltjämt höja sig ur varandets ocean.
Tron på möjligheten av en sådan hela släktets höjning är redan, omedvetet eller medvetet, den
| 62 |
Men när skall hela den svenska ungdomen inse att även klasstridens djupaste innebörd är frågan om släktets kroppsliga och själsliga höjning? Insåge ungdomen detta, då skulle denna strid ej längre kunna söndra landets allvarliga ungdom; då skulle viljan till samhällsomdaning bli en religiöst enande och förbindande makt för hela den tänkande ungdomen, så som den redan är det för den organiserade delen av ungdomen. Om Sverges allvarligaste ungdom ur alla klasser under de tio, tjugo år, som ligga mellan nuet och deras eget omedelbara deltagande i det offentliga livet, av all sin håg och all sin kraft utbredde en klar insikt om samhällsomdaningens problem och en levande tro på nödvändigheten att lösa dem, då skulle denna ungdom, när den en gång blir landets styresmän och lagstiftare, finna möjlighet beredd att göra vårt folk till ett föregångsfolk i samhällsförnuft, samhällsrättfärdighet och samhällsskönhet.
Vi äga ypperliga vilkor härför. Vårt folk har lyckan att vara enhetligt i språk men rikt särpräglat i fråga om egenarter inom folklynnet. Vi utgöra den renaste delen av den yppersta rasen, den ariska. Vi ha på alla områden skapande
| 63 |
Men våra krafter hålla på att ödslas, våra möjligheter att spillas under klasstrider, som visserligen kämpas allestädes men som inom vårt stolta, slösande och sorglösa folk tagit väldigare mått än någonstädes.
Vår nationella tillvaro hotas ej -- som en verklighetsfrämmande filosof, Vitalis Norström, nyligen påstått -- av ungdomens förvekligande genom fred och överkultur. Den hotas av det sociala kriget och av råheten -- hos alla klasser -- i det sociala tänkandet.
Skall ungdomen ur alla klasser inse, vad dess fäder icke kunnat inse, att våra »söndrade nationer» -- som redan Thorild sade -- måste göras till ett folk» och att till detta mål endast finnes en väg? Det är den, som leder framåt mot den ekonomiska demokrati, som nu är det tjugonde århundradets och det fjärde ståndets uppgift att genomföra, liksom det adertonde århundradets och det tredje ståndets uppgift var att göra genombrottet för den konstitutionella demokratien,
| 64 |
Den ekonomiska demokratien kommer med samma nödvändighet, som alla andra stora vinningar, dem vi nu äga som vardagsverkligheter, men tidigare släkten kallat utopier. Ty i alla tider funnos människor, som sågo på det vardande med förståndskalla blickar och av drömmarne fordrat bevis för deras drömmars värde. Dessa äro de verkliga gamlingarne, även om studentmössan för några veckor sedan sattes på deras huvuden. Till dessa har framtiden aldrig bud. Men den har bud till de många, som sorglöst leva i den naturliga egoism från vilken de behöva omvändas och hälgas genom en stor strävan. Och den har framförallt bud till den snabbt växande skara, som redan brinner av vilja att ställa alla sina förtidsärvda krafter i framtidens tjänst.
Dessa unga män och kvinnor veta redan att det icke är nog att de göra sitt bästa inom sitt
| 65 |
De ägande klassernas organ tala ofta hoppfullt om »socialismens tillbakagång». Med samma rätt kunde de tala om vattenfallets tillbakagång, när dess massa omvandlas till elektrisk drivkraft. Agitationens skede avlöses allt mer av organisationens. Men den omedelbara, strömmande kraftkällan -- de stora massornas kroppsliga och andliga livskrav -- är kvar. Och den håller rörelsen i gång tills dessa krav blivit tillfredställda. Men denna kraftkälla åter får sitt renaste tillflöde ur en högt belägen fjällsjö. Denna är den nyssnämda vissheten att hela släktets höjning till
| 66 |
Så länge det var dag händer att av tvenne barn, som lekt samman, det mindre begåvade föres fram till bildning och ledareplatser, emedan det föddes i ett burget hem men det mer begåvade, från det ej burgna hemmet, nödgas stanna i obildning och vid ett arbete, som ej ens ger trygghet i sjukdom och ålderdom, så länge kommer den senare att .... »minnas en gammal fabel, om den stackars försummade Kain, som slog ihjäl den bortskämde Abel». [1]
Och så länge gagnar det föga att predika broderskänslor. Dessa bli psykologiskt möjliga endast inom det samhälle, vars art man kan kortast känneteckna sålunda: att den solidaritet mellan klasserna i varje land och mellan landen inbördes, som nu i bästa fall är en tanke, i de flästa endast ett talesätt, att denna solidaritet är vorden verklighet inom arbetet, seden, lagen och hela samfundsordningen. För dem, som vilja nå detta ideal, finnes något som står högre än t. o. m. plikten mot det samfund som är: plikten mot det som kommer. Det är denna pliktkänsla, som svetsat samman den starkaste solidaritet, vår tid företer, arbetarnas med sin egen klass, en solidaritet, som är av helt annat slags än den kast-anda, andra klasser länge företett. Ty visserligen
| 67 |
Visserligen påstå »samhällets vänner» -- med andra ord de av samhället gynnade -- att »samhällets fiender» -- med andra ord de av samhället missgynnade -- just sakna medborgerliga dygder. Anklagelsen är ej ny. Den ljöd allestädes där en klasskamp stod, som avsåg stora maktförskjutningar. Den blev t. ex. mycket högljudd i vårt land, när Gustaf Vasas reduktion drabbade kyrkan, när Karl XI:s drabbade adeln.
Och den förblir nu högljudd tills den tredje reduktionen, som måste drabba borgardömet, blivit fullförd. Men framtidens skolpiltar torde få lära: att den sista reduktionen var lika välgörande för landet som de båda första!
I Sverge höjdes redan 1844 en profetisk röst, som manade de bättre ställda klasserna till en »medveten allvarlig strävan att frigöra sig från en nedärvd egoism»; manade dem att medverka i bekämpandet av den fria konkurrensen, som i en ny form infört den starkares rätt; i en ändring av det tillstånd, som medfört arbetets frihet men
| 68 |
Orden äro ingen socialistagitators. De äro E. G. Geijers i hans föreläsningar Om vår tids inre samhällsförhållanden.
Det var sedan Geijer begivit sig ut »ensam i bräcklig farkost», som han blev så lyhörd att han i tidsbruset förnam huru
.... nornorna virka sin väv.
Hans ord förklungo inom hans samtid. I dag är den världsstrid, de bebådade, en brännande verklighet.
Tidens vägar gå mot det nya land, Geijer anade vid synranden. Släktet når det med nödvändighet. Men de enskilda kunna nalkas det på skilda sätt: antingen som viljelös drivved, gungad
| 69 |
Visserligen finnes en tredje utväg, den att beslutsamt segla mot tidsriktningen för att förlisa på ett öde skär eller komma i någon säker hamn.
Ungdomen har att välja mellan att inte alls ta parti; att verka i närmare eller fjärmare samband med socialismen eller att göra »front mot socialismen». Ty liberalismen kommer ej länge att bjuda de villrådiga sitt färdemedel. Inom tjugo år har liberalismens »höger» smält samman med högern, dess vänster med socialismen och de, som då ännu kalla sig liberaler, komma att äga en liknande betydelse med lapparnes på Skansen: det etnografiska intressets.
Att ungdomen måste ta sitt parti i nutidsstriden, innebär ej att den oundvikligt måste ingå i ett parti. För den ena naturen kan partilivet vara en god fostran, på den andra verka nedtryckande. Även i bästa fall innebär det faror för karaktären, som lätt försimplas genom maktlust, avund och ränker och för intelligensen, som lätt förtunnas genom förenklingen av problemen eller förbenas genom ensidigheten i de till dogmer vordna lösningarna av problemen. Att som
| 70 |
Detta hindrar dock ej att dessa partihatande unga, kristna som icke kristna, medelbart kunna deltaga i striden genom att hos sin omgivning väcka eller stärka behovet av en ädlare samfundsdaning. De kunna visa på det nuvarande systemets vanvettiga kraft-slöseri, dess disorganisation, dess omvägar, dess oförnuft. De kunna väcka känslan för dess orättfärdighet, dess demoraliserande verkan på de över-rika som på de utfattiga. De kunna påpeka alla dess vidriga fulheter.
Den ungdom åter, som redan står i det ena eller andra partiet, önskade jag kunna omvända
| 71 |
Att vidga den personliga tanke-, tal- och rörelsefriheten inom partiet, borde nu vara den socialistiska ungdomens stora uppgift. Endast så bli de många goda krafter, som radikalismen å ena, ungsocialismen å andra sidan innesluter, oförhindrade att tillföra partiet sin entusiasm som sin kritik.
När de liberala visa från sig radikalerna, när socialisterna visa från sig anarkisterna, avskära de en huvudåder till sina egna idéers förnyelse,
| 72 |
Tvenne element måste varje framstegsparti från sig avskilja: det, som anlitar våldet som samfundsdanande makt och det, som endast slutit sig till rörelsen av arbetsovillighet. Denna dödvikt avlastas ofta i partipressen. Men sådana individer borde aldrig få synda med trycksvärta, ja, ej ens med blanksvärta, ty de äro ej värda att borsta de skor, förnuftiga människor gå i!
Men dessa undantag frånsedda -- liksom även frånsedd den i kampen om arbetslön och andra arbetsvilkor nödvändiga solidariteten -- måste jag vidhålla, att icke åtstramandet men vidgandet av partibanden nu torde vara en av den socialdemokratiska ungdomens viktiga uppgifter.
Men än viktigare är att denna ungdom bekämpar den inom dess eget parti framträdande villan: att endast man visar lydnad, offervilja, solidaritet gent emot sitt parti, då har man givit moralen vad den tillkommer; då kan man i övrigt ge laglydnad och arbetsheder, familjekänslor och fosterlandssinne avsked såsom gamla »borgerliga» dygder, dem man väl kan umbära!
| 73 |
Aldrig visar sig ungdomens omogenhet tydligare än genom sådana tanklösheter. Det nya samhället behöver ej endast en hel del nya dygder utan även alla de gamla! Lagar och arbetsvilkor måste nydanas. Men det nydanade samhället skall icke kunna fylla löftena om människovärdigare tillstånd, ifall icke laglydnad och arbetsheder mångdubblas. Äktenskapets former måste omdanas. Men så, att föräldrarnas sedliga värde bedömes efter huru de fylla sitt ansvar mot varje barn, de ge livet. Fosterlandssinnet måste omvandlas. Men så att nya och högre mål sättas för detsamma.
Personlig heder, laglydnad, familjeansvar, fosterlandskänsla måste alltjämt förbli grundvalarna för den nya samfundsordningen och det nya världsborgarsinnet. Okunnighet om själslivets lagar, om andliga orsaker och verkningar, kommer ungdomen att förbise, att visserligen kan samhällsträdets grenverk och bladverk förnyas, men dess rötter kunna aldrig helt avskäras om trädet skall bestå.
Det nya samhället behöver ej endast nya former men en ny levande ande. Vem skall inblåsa denna om ej ungdomen? Men månne den mäktar det?
| 74 |
Vår gamla gudalära förtäljer att när jättarna -- med andra ord råhetens, dumhetens, ondskans makter -- ville besegra gudarna -- med andra ord ordningens, snillets, godhetens makter -- då brukade de »synvändningen» som sitt mäst verksamma medel. Och än i dag har detta medel samma makt, vare sig striden står inom vår egen själ eller på en vidare valplats.
Ungdomen villas i vår tid genom den farligaste av synvändningar: den att förväxla personlighetens frihet med den opersonliga tygellösheten.
Vår ungdom blir allt mer fri från det tryck, föräldrar fordom övade på de ungas tro, arbetsval och kärlek. Inåt som utåt har ungdomen sprängt de gränser, som ännu för ett halvsekel sedan hämmade dess mäst berättigade valfrihet, dess allra individuellaste livsförelse. Denna frigörelse har gått så snabbt, att ingen borde undra över att ungdomen tillsvidare icke förmått sätta sig själv nya gränser. I många hem förtryckas nu ej barnen men föräldrarna. De ungas brist på försynthet och hänsyn i hem- och sällskapsliv, motsvaras av bristen på återhåll och behärskning i studier eller sport eller socialt arbete eller vad det nu må vara, som de unga hänge sig åt. Frihet betyder för nutidens ungdom att tumla som fålen på ängen. Den skolade rashästen, som har varje muskel och sena i sin makt vid de svåraste kraftprov, äger dock en stoltare frihet!
| 75 |
Ungdomen borde minnas, att ingen är fri emedan han bryter sedeläror och lagar, dem han aldrig försökt hålla. Endast den, som kunnat hålla bud och lagar och sålunda lärt sig bedöma deras värde och verkan, har rätt att bryta dem. Att låta sig gå i allt slags självsvåld, detta kan varje pöbel. Men den »frihet», man sålunda äger är icke »personlig». Den personliga friheten är ett kostbart förvärv, vunnet under den dagliga självtukt genom vilken det väsentliga växer fram ur det oväsentliga eller med andra ord: mitt personliga jag mejslas fram ur mitt med massan sammanhängande själv.
I denna levnadskonst var ungdomen för 30--40 år sedan, nutidens överlägsen.
Den förra saknade visserligen den nutida ungdomens sociala känsla; den var ofta egoistiskt försjunken i sin egen inre värld. Men det var ej endast lyckodrömmar den drömde utan även helgelsedrömmar; den sträckte sig efter ett ideal, den trånade efter andlig växt.
Det är denna själsart som en stor del av nutidens ungdom förlorat i och med kristendomen. Men den hade ej behövt gå förlorad, lika litet som idealet självt. Ty detta är mycket äldre än
| 76 |
Den unga människa, som nu ej har tid att stilla sitt hjärta i självprövning inför detta höga mått på mänskligt samliv; som ej har kraft att döma sig själv och upprätta sig själv, när den sjunkit under måttet, en sådan ung man eller kvinna står först stilla på den etiska nivå, naturen givit dem och snart nog sjunka de under den nivån. De må sedan vara huru socialt verksamma som hälst, sin själ frälsa de därmed icke. Men säger du dig i dag, att du borde återhållit den sårande kvickheten eller den en annan kränkande handlingen eller den ogrundade misstanken eller det hätska ordbytet -- då står du i morgon högre än i går!
| 77 |
Det är hög tid att ungdomen i alla klasser inser att, lever den alldeles för dyrt, när den på andefattiga nöjen och livsfarliga njutningar spiller sin kraft, så lever den däremot alldeles för billigt, när den icke avfordrar livet allt det innehåll, detta kan ge som svar på de ungas ädlaste längtan.
Ungdomens härliga rikedom består just däri att den ej endast är utan har rätt att vara längtans ålder. Längtan in i det underbara, obekanta land, som kallas livet; längtan in i den underbara, halvbekanta värld, som är den egna själen.
Alltför snart står den unga människan mitt i det, som kallas »verkligheten». Hon når ett eller flera av sin längtans mål: ett arbete, en kärlek, t. ex. Men snart bli målen ämbete, förvärv, ära och dylikt mera. Inför de livsvärden, människan en gång kände som de högsta - kärleken, naturen, vetandet, skönheten, sanningen, den ideella tron -- firar hon ej längre stilla andaktsstunder. Samling inåt blir omöjlig; rytmen mellan arbete och vila, socken och helg blir allt mer oregelbunden. Själen, som är underkastad samma lagar för vila, näring och ämnesomsättning som kroppen, blir utsvulten, utfrusen, utsliten av allt detta, som kallas »verkligheten». Inom denna är människan vorden taxeringsföremål, styrelsemedlem, rangsperson, partikamrat. Men inom själens värld har hon blivit fattighjon.
| 78 |
Så händer det, kanske en midsommarnatt som denna, att en stilla stund kommer, då en sådan stackars själ kan spegla sig i sin ungdoms heligaste längtan. I den stunden förstår människan vad det djupaste av alla bibelord betydde, ordet om att taga skada till sin själ. I den stunden blir hela denna s. k. verklighet, som ligger mellan nuet och ungdomens stora stunder -- dessa, som voro fyllda av världsfamnande kärlek, av oändlighetsfamnande längtan - idel overklighet och den enda levande verkligheten blir drömmen, den svikna drömmen, om att leva ett liv i anda och sanning!
Ni unga, som ha Era flesta dagar framför Er, ägen ännu i Er makt att aldrig behöva uppleva en stund som den nyss skildrade, en stund, som måste vara den bittraste av alla.
Vare sig att Ni komma att kämpa för framtiden eller med förtiden mot framtiden, söken att föra striden så, att Ni en gång kunna se Ert innersta jag i ögonen och säga: jag svek dig icke!
Alla de unga, som denna afton i Sverges bygder, mött varandra, bära själva i sina själar midsommarnattens färger, midsommarnatten under vilken årets längsta dag blir ett med dess tidigaste morgon. Så som i denna natt aftonrodnad möter morgonrodnad, sammansmälter i Eder ljuset från alla flydda kulturer med gryningen till en ny kultur och alla svunna släktens längtan lägger sin glöd till Er egen!
| 79 |
Denna Er midsommarlycka -- lyckan att vara en höjdpunkt, att vara den längst bortifrån komna och tillika den yngsta ljusbölja, mänskligheten sänt ut i oändligheten - denna lycka är allt för stor att sorglöst spillas. Må en var av Eder lova sig själv, att han eller hon aldrig i en framtida midsommarnatt skall möta den kalla skuggan av sin nu varma och levande själ. Må en var lova sig själv, att hans eller hennes livsdag ej skall dala i färglös skymning; nej, att den skall utstråla ljus till det sista och ännu glödande sträcka sig mot den morgonrodnad, som en då ny ungdom bringar.
Med denna sin högsta lycka signe Eder livet! [2]
[1] Gustav Ullman: Sångarbikt.
[2] Detta föredrag hölls -- i förkortad form -- först
midsommardagen 1910 vid ungdomsmötet i Kil; sedan 26 Juni vid
goodtemplarnas sommarmöte i Östersund och 3 Juli vid ett av
socialistiska kvinnoföreningen i Örebro anordnat friluftsmöte.
De »kristliga» tidningar, som haft panna att påstå att den
onykterhet som tyvärr förekom bland de 9,000 i Kil samlade, liksom
andra anstötligheter, härledde sig därav, att »Ellen Keys ande svävade
över mötet», ha nu tillfälle att se i vad ande, jag talade.
The above contents can be inspected in scanned images:
55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79
