Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
341
Skaparn af sin sons förtviflan rördes,
Vredgad Zebaoth i stormen hördes:
uStolta! tag ock Du en jordisk lott l
uFörst vid tidens ända öppnas åter
u£dens port, och Domaren förlåter;
uEj, att du försköt ett lägre väsen, —
uAtt du såg din höghet, var ditt brott!"
Mina vingar nu från skullran falla
Såg jag? hörde icke längre skalla
Jubelchoreu kring Jehovas thron.
Ur en dvala väckt, mig bojan tryckte;
Ögat sig för högre syner lyckte;
Och förgäfves lyssnar mer mitt öra
Efter någon öfverjordisk ton.
Kort är lifvets sommar; kalla ilar
Störa tanken, som i minnet hvilar
Af det fordna paradisets vår:
Blott när aftonflägten kring mig bäfvar
Lik en cherubsharpas echo, sväfvar
Hoppet till den rymd, der näktergalen
Sjungande den Högstes thronpall når.
Är, som mina kinder, hvitt ditt sinne,
Bor en tro, som aldrig släcks, derinne,
Är din vilja, som min krona, klar:
Då i fallet äro vi förvandter,
Sände, att försköna jordens branter;
Och, vid slutad pröfning, våra vingar
Äterfå vi, och vår barndoms dar.
Milda himmel, och Du, nattens öga!
Vid er hulda åsyn smärtar föga
Hvarje blad, som från min stängel bryts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
