- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 43:e årg. 1924 /
295

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

elevernas sida sågs ej med blida ögon.
Skollivet var onaturligt och kunde ej fängsla
intresset hos barnen, varför
uppmärksamhet och flit måste skapas genom yttre
tvång, och det förnämsta tvångsmedlet
var käppen, som också flitigt var i bruk.
I våra skolor däremot sträva vi efter att
avpassa undervisningen och livet i
skolan överhuvud efter barnens natur. Nu
är det arbetet, självverksamheten, som
bör taga barnets intresse och tid i
anspråk. Undervisningen bör vara sådan,
att barnen ej få tid till förseelser, och
de forna anledningarna till kroppsaga ha
till största delen fallit bort. I samma
mån som arbetsskolans idé blir
förverkligad, minskas behovet av yttre
tvångsmedel i lärarens hand. Men ännu finnes
en del av den gamla skolans
irritationsmoment kvar. Så länge t. ex. betyg och
prövningar tillmätas så stor betydelse
eller det dagliga skolarbetet är så lagt,
att barnen knappast hunnit sätta sig in
i ett ämne, förrän de jäktas till ett
annat, så länge kan ingen verklig arbetsro
skapas. Och mellan läraren, som bär
ansvaret för att kurserna medhinnas, och
de barn, som av en eller annan
anledning ej följa med i takten, skapas lätt
konflikter, som göra tvångsmedel
nödvändiga. Men här ligger felet i
organisationen.

Man kan väl tryggt säga, att
kroppsagan såsom uppfostringsmedel sjunker i
kurs, i samma mån som den gamla
skolan reformeras. I de länder, som gå i
täten, när det gäller skolans och
uppfostrans reformering, är kroppsagan
praktiskt taget utdömd. I Tyskland är den
förbjuden på alla åldersstadier genom en
lag (das Schulbedarfgesetz) av år 1922.
I Förenta staterna är kroppsstraffet
försvunnet ur skolorna, och dock är det
där till största delen lärarinnor, som
bestrida undervisningen i folkskolorna -
även för gossar i 13-14-årsåldern. Som
bekant har man i Förenta staterna
under de senaste 30 åren energiskt
arbetat på arbetsskolidéns förverkligande,
varjämte man allmänt gjort försök med
självstyrelse och självförvaltning i
skolorna. Detta i förening med det levande
sportintresset har bland skolornas
ungdom skapat en anda, som gjort
kroppsstraffet obehövligt. I Frankrike äro
förhållandena liknande.

Alla torde vara ense om, att
kroppsagan kunde saklöst avskaffas ur
skolorna, om man åt läraren gåve andra
medel, som betryggade ett lugnt och
framgångsrikt skolarbete. I detta
hänseende är det nu en väsentlig skillnad
mellan folkskolan och den s. k. högre
skolan. I den senare har man ett
verksamt medel, som folkskolan saknar,
nämligen relegering. Även åt folkskolan måste
ett liknande medel givas.

Summan av det ovan sagda torde i
korthet kunna sammanfattas sålunda:
Kroppsagan kan lämpligen avskaffas på
hela skolstadiet under förutsättning, att
sådana skolorganisatoriska och
pedagogiska åtgärder vidtagas, som göra den
obehövlig. Svårhanterliga och sedligt
försummade barn böra uteslutas från
undervisningen i normalklasserna, om
deras närvaro innebär störning av arbetet
i skolan och fara för de andra barnen.
För de sålunda avskilda bör särskild
undervisning anordnas.

Vad så disciplinen i
fortsättningsskolan beträffar, så är det min mening, att
det vore klokare, om lärarkåren inriktade
sitt arbete på att få dylika åtgärder
förverkligade i stället för att yrka på att
få det gällande förbudet upphävt. Oss
förutan finnas nog sådana, som anse, att
käppen är god nog för folkskolans barn,
och som hellre skulle se förbudet
upphävt än medverka till en bättre tingens
ordning. Kroppsagan är ju billigare än
ovan antydda åtgärder!

Var och en av oss har säkerligen
någon gång sett en grupp lekande barn,
där lekens huvudsakligaste moment
bestått däri, att ett av barnen, försett med
en käpp eller ett ris, med okuvlig energi
huggit in på de övriga. Är det första
gången, man ser det, kan det ju hända,
att man oförstående griper in med en
uppmaning till det »elaka» barnet med
riset att vara snällt. Ofelbart får man
det förvånade svaret: »Men vi leka ju
skola!»

Det är tragiskt, att barnen ej kunna
tänka sig skola och lärare utan käpp
eller ris, och det vore lyckligt för oss
själva och vår uppfostrargärning, om
denna föreställning så småningom bleve
omodärn.

        Ivar Thorén.

Folkskollärarnas tillträde till universiteten.

En diskussion i Uppsala.



På föranstaltande av den nya
diskussionsföreningen bland uppsalastudenterna
hölls i förra veckan en diskussion om
folkskollärarnas tillträde till universitet.
Ej mindre än tre inledare hade utsetts,
nämligen professorn i engelska E.
Zachrisson, professorn i statskunskap Axel
Brusewitz och folkskollärarinnan, fil. kand.
Sigrid Gillner.

Efter Dagens Nyheter lämna vi här
nedan ett kortfattat referat över det
mycket intressanta mötet och förse
referatet med några underrubriker.

Huvudvikten ligger på
bokbildningsfrågan.



Professor Brusewitz framhöll, att striden
om folkskollärarnas universitetsstudier på
senaste tiden lagt sig något, ehuru frågan
ej förlorat sin aktualitet, utan snarare tvärtom,
emedan en lösning tycks vara omedelbart
förestående i och med skolkommissionens i
detalj framlagda program, som utgör ett
allvarligt försök att föra saken på rätt väg,
särskilt i fråga om problemställningen, även
om ej de riktiga konsekvenserna dragits
därav. Vid fastställandet av vad frågan gäller
bör man kanske först påpeka, vad den inte
gäller, nämligen ej att folkskollärarna utan
vidare och direkt skola få tillträde till
universiteten. Ett sådant yrkande har ej på
något håll framkommit och är ej heller
aktuellt, men på vilka villkor de skola få det.
Det är där huvudvikten ligger, på
bokbildningsfrågan, som kommissionen förökt lösa
genom en kompletteringskurs i vissa ämnen
i form av en gymnasial överbyggnad på
seminarierna och tvåårig folkskoltjänstgöring
dessutom som villkor. Det betydelsefulla är
arten och vidden av dessa kunskapsfordringar,
och därvidlag måste studentexamen
tjänstgöra som kunskapsnorm för inträde vid
universitetet. En sänkning av dessa fordringar
till förmån för en viss grupp kan under
inga omständigheter ifrågasättas. Inga
bindande skäl förefinnas heller för dylik
sänkning, och ej heller för folkskollärarna själva
och deras möjlighet att tillgodogöra sig
universitetsundervisningen skulle det vara en
fördel att avlägga en lättare studentexamen,
som endast skulle skapa en
undantagsställning eller sätta dem i en underklass.
Slutexamen vid seminarierna bör således hållas
vå samma nivå som läroverken.

Komplettering även i historia.



Beträffande undervisningsämnena, där
talaren gick in i detaljer, för denna
kompletteringskurs har kommissionen i sin
jämförelse resonerat riktigt i fråga om vissa
ämnen, där en likvärdighet, i vissa fall en
överlägsenhet, förefinnes på seminariestadiet,
men i fråga om övriga har den ej gått till
väga på samma sätt, vilket ar ägnat att
förvåna, utan accepterat en lösning, som skulle
innebära en lättare studentexamen. Här har
den också fått motståndare ur sina egna led,
och Brusewitz anslöt sig här i stort sett till
reservanterna, särskilt i fråga om språken,
men därjämte ville han göra tillägg i fråga
om ämnet historia med tonvikten på allmän
historia, där ävenledes komplettering borde
fordras över seminariekursen som ej
likvärdig med läroverkens. Kommissionens
övriga villkor på en kvalificerad examen och
20 betygsenheter borde också godtagas, om
än med vissa invändningar. Fordran på två
års tjänstgöring därjämte hade väl
tillkommit i avsikt att vara en garanti för övergång
i otid till universitet från den egentliga
banan. Den kunde dock ha den nackdelen,
att inträdesåldern för universiteten vid
ungefär 25 års ålder blev något för hög, ty det
kunde vara en fördel för universiteten att
få den så tidigt som möjligt.

En förbindelse mellan folkskola och
universitet.



Inträdesrätten borde emellertid gälla ej
blott teologiska och filosofiska fakulteterna,
utan alla. Det fanns ingen anledning att
ställa folkskollärarna därutinnan i en
undantagsställning. Själva anordningen av
kompletteringskursen med avslutningsexamen
inför samma censorer som i studenten fanns
ingenting att invända mot. Det gäller här
att upprätta en förbindelse mellan folkskola
och universitet genom en förbindelseled,
seminarie-gymnasiet, med lika rätt och lika
bildningsvillkor, annars blir den avsedda
reformen mera till skada än gagn. Den
sociala och kulturella betydelsen av denna
fråga är uppenbar. Det gäller att tillgodose
såväl universitetens krav som
bildningsmöjligheterna för vissa grupper. Konfliktämnena
borde undvikas, och i universitetets krav
ligger intet försök att rulla stenar i vägen
för folkskollärarna, utan en önskan att de
fullt skola kunna tillgodogöra sig
universitetsundervisningen. Endast en rättvis hänsyn
till alla parter, men först och främst till
den samfällda kulturen, kan åvägabringa en
verklig lösning.

Bryggor mellan de olika
skolformerna.



Professor Zachrisson, vilken måste
betraktas som en både roande och originell talare
i skolfrågor och ej fruktade att, som han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:46:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1924/0303.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free