Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
elevernas sida sågs ej med blida ögon.
Skollivet var onaturligt och kunde ej fängsla
intresset hos barnen, varför
uppmärksamhet och flit måste skapas genom yttre
tvång, och det förnämsta tvångsmedlet
var käppen, som också flitigt var i bruk.
I våra skolor däremot sträva vi efter att
avpassa undervisningen och livet i
skolan överhuvud efter barnens natur. Nu
är det arbetet, självverksamheten, som
bör taga barnets intresse och tid i
anspråk. Undervisningen bör vara sådan,
att barnen ej få tid till förseelser, och
de forna anledningarna till kroppsaga ha
till största delen fallit bort. I samma
mån som arbetsskolans idé blir
förverkligad, minskas behovet av yttre
tvångsmedel i lärarens hand. Men ännu finnes
en del av den gamla skolans
irritationsmoment kvar. Så länge t. ex. betyg och
prövningar tillmätas så stor betydelse
eller det dagliga skolarbetet är så lagt,
att barnen knappast hunnit sätta sig in
i ett ämne, förrän de jäktas till ett
annat, så länge kan ingen verklig arbetsro
skapas. Och mellan läraren, som bär
ansvaret för att kurserna medhinnas, och
de barn, som av en eller annan
anledning ej följa med i takten, skapas lätt
konflikter, som göra tvångsmedel
nödvändiga. Men här ligger felet i
organisationen.
Man kan väl tryggt säga, att
kroppsagan såsom uppfostringsmedel sjunker i
kurs, i samma mån som den gamla
skolan reformeras. I de länder, som gå i
täten, när det gäller skolans och
uppfostrans reformering, är kroppsagan
praktiskt taget utdömd. I Tyskland är den
förbjuden på alla åldersstadier genom en
lag (das Schulbedarfgesetz) av år 1922.
I Förenta staterna är kroppsstraffet
försvunnet ur skolorna, och dock är det
där till största delen lärarinnor, som
bestrida undervisningen i folkskolorna -
även för gossar i 13-14-årsåldern. Som
bekant har man i Förenta staterna
under de senaste 30 åren energiskt
arbetat på arbetsskolidéns förverkligande,
varjämte man allmänt gjort försök med
självstyrelse och självförvaltning i
skolorna. Detta i förening med det levande
sportintresset har bland skolornas
ungdom skapat en anda, som gjort
kroppsstraffet obehövligt. I Frankrike äro
förhållandena liknande.
Alla torde vara ense om, att
kroppsagan kunde saklöst avskaffas ur
skolorna, om man åt läraren gåve andra
medel, som betryggade ett lugnt och
framgångsrikt skolarbete. I detta
hänseende är det nu en väsentlig skillnad
mellan folkskolan och den s. k. högre
skolan. I den senare har man ett
verksamt medel, som folkskolan saknar,
nämligen relegering. Även åt folkskolan måste
ett liknande medel givas.
Summan av det ovan sagda torde i
korthet kunna sammanfattas sålunda:
Kroppsagan kan lämpligen avskaffas på
hela skolstadiet under förutsättning, att
sådana skolorganisatoriska och
pedagogiska åtgärder vidtagas, som göra den
obehövlig. Svårhanterliga och sedligt
försummade barn böra uteslutas från
undervisningen i normalklasserna, om
deras närvaro innebär störning av arbetet
i skolan och fara för de andra barnen.
För de sålunda avskilda bör särskild
undervisning anordnas.
Vad så disciplinen i
fortsättningsskolan beträffar, så är det min mening, att
det vore klokare, om lärarkåren inriktade
sitt arbete på att få dylika åtgärder
förverkligade i stället för att yrka på att
få det gällande förbudet upphävt. Oss
förutan finnas nog sådana, som anse, att
käppen är god nog för folkskolans barn,
och som hellre skulle se förbudet
upphävt än medverka till en bättre tingens
ordning. Kroppsagan är ju billigare än
ovan antydda åtgärder!
Var och en av oss har säkerligen
någon gång sett en grupp lekande barn,
där lekens huvudsakligaste moment
bestått däri, att ett av barnen, försett med
en käpp eller ett ris, med okuvlig energi
huggit in på de övriga. Är det första
gången, man ser det, kan det ju hända,
att man oförstående griper in med en
uppmaning till det »elaka» barnet med
riset att vara snällt. Ofelbart får man
det förvånade svaret: »Men vi leka ju
skola!»
Det är tragiskt, att barnen ej kunna
tänka sig skola och lärare utan käpp
eller ris, och det vore lyckligt för oss
själva och vår uppfostrargärning, om
denna föreställning så småningom bleve
omodärn.
Ivar Thorén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
