Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12. (586.) 22 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtskilliga hela psalmer. Dessutom ansågs
synnerligen lämpligt att ur psalmboken läsa
påföljande söndags högmässotext. Sist höll pastor
F. V. Bergström föredrag »om personlighetens
inflytande vid uppfostran».
— Landtmannaskolorna hafva för innevarande
år tillerkänts följande statsunderstöd:
Stockholms läns vid Väddö 2,000 kr., Södermanlands
läns vid Åsa 1,500, Östergötlands läns vid
Lunnevad 1,985, Norra Kalmar läns i Södra Vi
1,215, Södra Kalmar läns å Ebbetorp 1,240,
Blekinge läns i Ronneby 1,590, Malmöhus läns
å Hvilan 3,000, Hallands läns å Katrineberg
975, Skaraborgs län i Skara 3,600, Värmlands
läns vid Molkom 1,950, Örebro läns vid
Käfvesta 2,060, Gotlands läns å Hemse 4,000,
Kristianstads läns å Önnestad 4,000 och Jämtlands
läns å Ope 4,000 kr.
— De besvär, folkskolläraren A. Almgren
anfört öfver länsstyrelsens i Älfsborgs län utslag
den 21 okt. 1891 rörande klagandens
löneförmåner af Kilanda församling, hafva af
kammarkollegium blifvit underkända. I
länsstyrelsens nu fastställda resolution heter det, att
som enligt kyrkostämmobeslutet den 7
december 1884 den ifrågavarande löneförhöjningen
från 600 till 700 kr. beviljats klaganden endast
tills vidare och så länge församlingen genom
statsbidrag erhölle godtgörelse för två
tredjedelar däraf, samt i målet vore ostridigt, att, i
följd af klagandens eget förvållande, något
berörda löneförhöjning motsvarande statsbidrag
icke kommit församlingen till godo för den
tid, som med klagomålet afsåges, funne
länsstyrelsen klagandens talan icke kunna
föranleda till något afseende.
— Minnet af Uppsala möte har den 20 d:s
firats på åtskilliga håll både i städerna och på
landsbygden. I hufvudstaden samlades de
särskilda skolornas barn jämte lärare och
lärarinnor i respektive församlingars kyrkor
klockan 12 pä dagen. Efter afsjungandet af ps.
124 hölls från predikstolen ett dels historiskt
och dels religiöst föredrag med anledning af
dagens betydelse. Efter föredragets slut sjöngs
ps. 121: 5, 6. På några ställen förekom efter
föredraget en kort altartjänst. I de större af
hufvudstadens församlingar, där barnantalet
uppgår till 2 a 3 tusen och därutöfver, kunde
blott de öfversta klasserna få plats i kyrkorna.
— I Sundsvall hölls minnesfest i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med folkskoleinspektören
Noréns förslag. Likaså i Linköping m. fl.
ställen. — I Malma, Vstm., hade skolrådet
beslutat, att läsningen skulle inställas under
den dagen. Vid de olika skolorna
högtidlighölls minnet genom föredrag, sång och
flaggning. Flera af föräldrarna hade infunnit sig.
Uppfostran på Island under
medeltiden.
Referat af ett föredrag i Göteborgs skolförening
af d:r H. Kabner.
De seder och bruk, som utmärkte
nordborna under medeltiden, hafva på Island i
frihetens lugn under en lång tidrymd
bevarat sin ursprunglighet.
Beträffande särskildt den uppfostran,
som kom det uppväxande släktet till del,
är det klart, att denna icke är lika före
och efter kristendomens införande. Vi
fästa först uppmärksamheten på den tid,
som föregick kristendomens införande.
Barnet uppfostrades icke alltid i hemmet
utan utlämnades ofta redan i en mycket
tidig ålder till uppfostran. Detta omtalas
så ofta i sagorna, att man däraf kan sluta
till dess allmänhet, åtminstone bland de
förnämare familjerna. Därmed
sammanhänger tvifvelsutan »knäsättningsseden»:
när barnet lämnades från hemmet, sattes
det i fosterfaderns knä, hvilket bruk skulle
beteckna, att han upptog barnet som sitt
eget. Det ansågs som ett vänskapsbevis
att uppfostra en annan mans barn och
tillika som ett tecken till, att man erkände
sig vara ringare än dem, hvilkas barn man
uppfostrade. Så heter det i sagorna
ordspråksvis: »Den är alltid mindre, som
fostrar annan mans barn.»
Dock, om än detta gäller för enskilda
fall, så framgår det af åtskilliga ställen,
att ett dylikt uppdrag ej innebar något
nedsättande. Ty än är det en farfader
eller morfader, än en ansedd frände eller
familjevän, som erbjuder sig att mottaga
ett barn till uppfostran, och i dylika fall
kan det endast anses som ett heders- eller
ynnestbevis.
Förhållandet mellan fader och
fosterfader är visserligen i många fall ej lätt
att märka, men såväl den åskådning, som
uttalas i ordspråket: »till en fjärdedel
brås man på sin fosterfader,» som den
varma kärlek, föräldrarna hyste till sina
barn, måste hafva gifvit fadern anledning
att med urskillning välja sina barns
uppfostrare.
Att detta oaktadt man ofta får se många
mindre hederliga personer som fosterfäder
till andras barn, är dock förklarligt nog.
I dessa själfförsvarets tider eftersträfvade
icke sällan personer med ondt samvete
barnuppfostran för ansedde män för att
kunna påräkna ett mäktigt skydd af
barnets fader, hvilken i sin ordning ofta
kunde hoppas, att ett betydligt arf skulle
genom fosterfadern komma barnet till del.
Det vanligaste förfaringssättet synes dock
hafva varit, att antingen fäderna
själfva*upp-fostrade sina barn eller lämnade dem till
ansedda och visa män, för att de måtte få
en i möjligaste mån god och deras
blifvande ställning fullt motsvarande uppfostran.
Förhållandet mellan fosterföräldrar och
fosterbarn synes i allmänhet hafva varit
särdeles älskvärdt. Nial omtalas hafva älskat
en af sina fostersöner mer än sina egna
söner, och efter dennes fall kunde han ej
tala om honom utan att fälla tårar.
Uppfostran var långt ifrån sträng. Redan från
barndomen utmärka gossarne sig för en
frihet och själ fr ad i gli et, som förvånar, men
tillika för själfkänsla och tidigt väckt
förnuft. Hvad flickans lif i barndomen och
den första ungdomen angår intill den tid,
då kärleksförhållanden inträda, hör man
föga omtalas.
Målet för ungdomens uppfostran var att
så tidigt och allsidigt som möjligt utveckla
individualiteten. Föremålen för den isländske
ynglingens kunskapsbegär voro idrotterna,
högt uppdrifven färdighet i kroppsöfningar
och intellektuella öfningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
