- Project Runeberg -  Svenska folksagor /
118

(1875) [MARC] [MARC] Author: Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, George Stephens With: Egron Lundgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Kattenborg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

118 KATTENBORG.
i ett högt löje. Prinsen sporde, hvi hon log sä hjertligt,
och jungfrun svarade, som katten hade lärt henne: »Jo,
jag kan icke annat än le, när jag tänker, att edert slott
stär på stenstolpar, men mitt slott står på guldstolpar.»
När prinsen hörde detta, blef han mycket förundrad och
sade: »Alltid står din hog till det sköna Kattenborg, och
lärer du der hafva allting bättre och rikare än här hos oss.
Vi vilja fara bort och se din präktiga kungsgård, vore ock
vägen aldrig så lång.» Vid detta tal blef torparedottern
så till mods, att hon kunnat sjunka ned i jorden: ty hon
visste väl, att hon icke hade någon gård, mycket mindre
något slott. Men saken stod inte att hjelpa; hon lät
derför icke märka sig, utan sade, att hon ville efter-
sinna, på hvilken dag de bäst kunde ställa sin resa.
När nu flickan kom for sig sjelf, gaf hon fritt lopp
åt sin bedrofvelse och grät bitterligen; ty hon tänkte
på all den skymf, som skulle drabba henne, att hon
farit med flärd och falskhet. Vid hon så satt och grät,
kom katten in, strök sig mot hennes knä och jamade
och sporde, hvi hon var så sorgmodig. Torparedottern
svarade: »Jag må väl vara sorgsen. Konungasonen har
sagt, att vi skola fara till Kattenborg, och nu lärer jag
dyrt få umgälla, att jag lydt dina råd.» Men katten
bad henne vara vid godt mod, han ville sä laga, att allt
lyktades bättre än hon kunde tänka. Tillika sade han,
att ju förr de gåfve sig åstad, desto bättre vore det.
Emedan flickan nu sett så många prof på kattens klok¬
het, samtyckte hon till hans begäran; men denna gången
var det med tungt sinne, ty hon kunde icke annat tro,
än att deras färd skulle få en slät utrånp’.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:13:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svfsagor/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free