Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åter kommer i gång, fortgår den för de flesta i samma riktning som förut, medan den för
ett fåtal, som så att säga blifvit kastade ur spåret, fortgår i en från den normala afvikande
riktning, hvarigenom de stora individuella olikheterna hos dessa variationer kunna förklaras.
Om man blott tager i betraktande släktet Vanessa, så skulle det vid ytligt betraktande kunna
förefalla sannolikt, på grund af de för de särskilda arterna uppkommande öfverensstämmande
afvikelserna, att dessa skulle vara atavistiska, d. v. s. bakslag till någon för dem alla
gemensam urgammal stamform. Men mot riktigheten af ett sådant antagande tala viktiga grunder.
För det första har Standfuss funnit, att hanarna visa de talrikaste och äfven de
ytterligast gående afvikelserna, medan erfarenheten eljest visar, att fall af atavism oftare pläga
uppstå hos honorna än hos hanarna. Den viktigaste invändningen är emellertid den, att det
förefaller vida sannolikare, att Vanessa-släktets arter, liksom närstående nymphalidsläktens,
Argynnis och Melitaea, icke från mörkt färgade öfvergått till ljusfärgade, utan tvärt om,
liksom vi i våra dagar se Vanessa-arter sådana som levana ha i sin årstidsdimorfism att uppvisa
en otvifvelaktigt till sin uppkomst yngre mörk form (prorsa).
Medan de medelst lindrig värme och köld frambragta formerna till en stor del kunna
konstant återfinnas i naturen såsom lokala och klimatiska varieteter, så träffas däremot de
med stark köld och stark värme frambragta endast ytterst sällan såsom »tillfälliga»
aberrationer, som ej äro bundna vid någon viss trakt eller något visst klimat, utan kunna träffas
hvar som helst inom artens utbredningsområde. Att så är förhållandet visar emellertid, att
villkoren för sådana aberrationers uppkomst stundom, om också sällan, kunna vara förhanden
äfven i fria naturen. Man skulle kunna tänka på, säger Standfuss, vissa somrar med
plötsliga och ovanligt häftiga temperaturomslag med snöfall, sådana de stundom kunna inträffa, i
synnerhet i bergstrakter. Men experiment med temperaturer intill -2° C., den lägsta
köldgrad, som gärna kan komma i fråga under den årstid, då fjärilarna i fråga genomgå sina
utvecklingsstadier, lämna ej sådana fjärilformer, som här åsyftas. Därtill kräfves en upprepad
inverkan af -5° C., vid hvilken temperatur enstaka sådana former uppstå, eller ännu lägre
temperaturgrader, vid hvilka de uppstå i större antal. Men i naturen kan sommartiden ett
upprepadt eller ihållande temperaturfall till -5° knappt komma i fråga, ännu mindre kan
man vänta ändå lägre temperaturgrader. Stark köld såsom orsak till dessa aberrationers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
