Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upprepades afkylningarna i 8-14 efter hvarandra följande dagar. Då det emellertid visade sig.
att blott ett ringa antal puppor efter en sådan behandling lämnade utvecklade fjärilar, höjdes
temperaturen på köldblandningarna först till -14° à 16°, sedermera till -10° à -12°
samt slutligen till -5° à -10°. I samma mån förlängdes den tid, under hvilken
köldbehandlingen pågick, ända till 20 dagar. Efter denna behandling fingo pupporna i ett par
- flera dagar stå kvar i en temperatur af 0°, hvarefter de infördes i rumstemperatur. Fischer
framhåller, att en stor del af pupporna visserligen fortsatte sin utveckling, sedan de införts
i varmrum, hvilket kunde ses därpå att vingarnas färgteckning fullt utbildades, men endast
ett ringa antal fjärilar hade kraft att träda fram ur pupphöljet, och icke få af dem som
kläcktes blefvo förkrympta, i det de saknade kraft att utveckla sina vingar. Kölden har
således påtagligen en mycket försvagande inverkan. Fischer varnar därför för att använda
alltför nybildade puppor till dessa experiment. Han anser att blott 2 dagar gamla eller ännu
ett par dagar äldre puppor äro tillräckligt motståndskraftiga. Medan han i början så
småningom öfverförde pupporna från den låga temperaturen till rumstemperatur, fann han
sedermera, att försöken lyckades bättre, d. v. s. att de starkast afvikande fjärilarna erhöllos, om
öfverförandet skedde plötsligt och temperaturmotsatserna således gjordes så skarpa som möjligt.
Resultaten af dessa försök blefvo öfverraskande. Om man också ej obetingadt vill gå
med på Fischers entusiastiska åsikt, att han lyckats lossa artkännetecknen i sina fogar och
frambringa fjärilformer sådana de voro under för längesedan förgångna tidrymder i jordens
historia, så långt tillbaka som i den varma miocentiden, så måste det i alla fall medgifvas,
att de frambragta fjärilformerna äro af synnerligt intresse. Detta särskildt ur den synpunkten,
att åtminstone sex i nutiden mycket olika arter af släktet Vanessa kunnat bringas att
afvika i samma riktning, så att säga konvergera mot samma punkt, som svårligen kan vara
något annat än deras för längesedan utdöda gemensamma stamform. Dessa arter äro urticae,
polychloros, antiopa, io, cardui och atalanta.
De sålunda uppkomna aberrationerna eller »tillfälliga afvikelserna» hafva tilldelats
särskilda namn. Af urticae uppstod sålunda aberr. ichnusoides, som i det föregående blifvit
beskrifven; af polychloros aberr. testudo, som utmärker sig genom sammanflytning af
framvingarnas både yttre svarta framkantsfläckar samt genom försvinnandet af vingens båda svarta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
