Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XX
repiev, tidigare skrifvare hos patriarken; sedan denne undflytt det
hotande straffet, hade han i Polen afsvurit sin tro och kommit på
den tanken att utgifva sig för den storfurst Dmitrij, som år 1591
i Uglitj tagit sig själf af daga i ett anfall af fallandesot och
hvilkens kvarlefvor år 1606 af tsar Vasilij förts till Moskva att där
jordfastas. Från pretendentens första gynnare i Polen (Wisniowiecki)
och från hans jesuitiska själasörjare (Lawicki, Czyrzowski) har den
motsatta traditionen, att han verkligen var Ivan den förskräckliges
son, fått sin första utprägling i enlighet med hans egna utsagor.
Den unge fursten skulle enligt denna version ha räddats undan de
utsända lönmördarnas anslag af en sin lärare, hvilken låtit en
annan nattetid afdagatagas i hans bädd.1 Den verklige Grisjka
Ot-repiev skulle i Putivl ha blifvit förd till den på sitt segertåg stadde
Dmitrijs läger och sålunda ställt tsar Boris’ bedrägeri naket inför
folkets ögon. — Den ryska traditionen vann i olika modifikationer
ingång hos samtidens protestantiska krönikeskrifvare (Massa,
Pet%-rejus), hvilka därvid voro särskildt angelägna att framhålla
jesuiternas andel i intrigen. Den motsatta traditionen har däremot
förfäktats af samtida jesuitiska skriftställare (Wielewicki), medan andra
(den franske condottieren Margeret) åtminstone bestämdt taga
afstånd från den ryska uppfattningen. Denna har dock länge
oemotsagd härskat i den ryska häfdateckningen, som först småningom
sökt förutsättningslöst bedöma frågan. G. F. Müller kände sig
ännu af hänsyn till stat och kyrka förhindrad att offentliggöra sina
tvifvel på traditionens pålitlighet. Stjerbatov, Karamzin och
Butur-lin höllo utan vacklande fast vid dess trygga ledning och
upprepade med små variationer berättelsen om Grisjkas upphöjelse och
förnedring; af kyrkohistoriker (metropoliten Platon) betonades
därvid till öfverdrift jesuiternas delaktighet i den fördärfliga intrigen.
Soloviev framhöll vid sidan däraf också de oppositionella ryska
bojarkretsarna såsom den miljö, inom hvilken tanken på Boris1
störtande genom en pretendent samtidigt hade mognat. I hela sin vidd
upptogs frågan till granskning af Kostomarov, som år 1864 därom
utgaf en epokgörande undersökning (Kto by l pervyj Lzje-Dimitrij ?).
Han sökte bevisa, att pretendenten och Grisjka Otrepiev voro två
olika personer och att den falske Dmitrij var af storrysk
nationalitet, af de moskovitiska bojarerna fostrad till en mission, på hvars
rättmätighet han ärligt trodde. I sitt senare stora arbete har Kostomarov
modifierat denna uppfattning och synes närmast betrakta
pretendenten såsom stammande från Polen eller Väst-Ryssland, i hvarje
fall såsom där fostrad af dess i den stora intrigen medspelande
magnater. Redan före Kostomarov hade den berömde novellisten
Prosper Mérimée, lifligt intresserad för Rysslands litteratur och
historia samt behärskande dess språk, i en mästerligt klar och fin
1 Så framställes saken i den berättelse, som Wisniowiecki insände till
konung Sigismund på hösten 1603, och för hvilken konungen redogjorde i
sin rundskrifvelse till senatorerna i febr. 1604 (jfr denna afh. s. 87); Pierling,
La Russie et le Saint-Siège, III, 399 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
