Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII.l. Sjöfartslagstiftning, af generalkonsult kammarherre A. Berencreutz, Köpenhamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
888 XII.
SJÖFART.
skrifvande af fartyg, frakt eller last. Den innehåller äfven
stadganden rörande haveri, skada vid ombordläggning, bärgarlön
och sjöförsäkring m. m. Nämnas bör, att de så kallade tysta
förmånsrätterna, de egentliga sjöfordringarna, hvilka medföra
panträtt i fartyg och frakt, berättiga till betalning framför andra
borgenärers fordran. Bland dessa sjöfordringar är befälhafvares
och besättnings fordran å hyra, och preskriptionstiden för denna
fordran är ett år från den dag tjänsten upphörde. Öfriga fordringar
preskriberas inom tider, som för de olika slagen stadgas i allmän
lag eller sjölag.
Påmönstring och utfärdande af sjömansrulla är obligatoriskt, när
fartyg är bestämdt till utrikes ort, men sker vid inrikes sjöfart,
då befälhafvare eller besättning det åstunda. Sjömansrullan utfärdas
vid påmönstringen, som sker i stad, där sjömanshus finnes, inför
dess ombudsman, i andra städer inför magistratssekreteraren. Partiell
påmönstring, liksom afmönstring, sker af någon af dessa myndigheter
eller, i köping eller landthamn, af tullförvaltningsföreståndare
eller, utom riket, af svensk och norsk konsul.
För påmönstring inom riket fordras att vara vid sjömanshus inskrifven
eller tillhöra Flottan. Därvid tillses, att befälhafvare och styrman
äro svenska undersåtar, att dessa, liksom maskinist, äro behöriga
och att besättningen till minst tre fjärdedelar består af svenska
och norska män. A utrikes ort kunna utlänningar till större andel
än en fjärdedel och svenskar utan att vara inskrifna vid sjömanshus
förhyras eller påmönstras.
Författningarna bestämma, i hvilka fall och till hvilken utsträckning
å fartyg skall finnas behörigt befäl och underbefäl. För behörighet
att föra befäl å handelsfartyg i fart bortom Skagen och Lindesnäs
till annan hamn vid Nordsjön än norsk eller till hamn vid Kanalen
till och med Brest eller annan hamn i Storbritannien och Irland jämte
dithörande öar därinvid fordras att innehafva styrmansbref samt
hafva nått 21 år eller innehafva befälhafvarbref. I vidsträcktare
fart påfordras befälhafvarbref. För undfående af dylika handlingar
är nödigt att vara svensk eller norsk undersåte samt hafva uppfyllt
vissa prestanda i afseende å sjöbefarenhet och kunskapsprof. För
styrmansbrefs erhållande fordras att hafva fyllt 19 år, för
befälhafvarbrefs 21 år. Befälhafvar-brefs erhållande betingas ock
af att hafva styrmansbref.
För kontroll öfver själfva transportmedlet, hvarmed sjöfartsrörelsen
besörj es, finnas, såsom antydt, regler endast beträffande
passagerar ang fartyg och utvandrar-fartyg. Lagstiftningen om
passagerarångfartyg är emellertid i öfrigt föremål för omarbetning
af särskilda personer, hvilkas förslag lär inom kort föreligga. Om
ut-vandrarfartyg stadgas i en förordning af den 4 juni 1884. För
båda dessa slag af fartyg fordras besiktning. Till sjöfartens
trygghet äro ock stadganden meddelade i förordningen om åtgärder
till undvikande af ombordläggning m. m., innefattande dels af
Sverige biträdda internationella bestämmelser, dels särskilda
bestämmelser för sjöfarten i svenskt farvatten, samt i kungörelse
angående signallanternor för fartyg, innehållande detaljerade
bestämmelser om topp-, sido- och ankarlanternors dimensioner,
konstruktion och anbringande. I syfte af sjöfartens säkerhet har
man ock stadgat regler angående förande å fartyg af explosiva varor
och eldfarliga oljor.
Staten har äfven normerat den verksamhet till biträde åt sjöfart
och handel, som utöfvas af skeppsklarerare och skeppsmäklare, liksom
staten ock fastställt särskild taxa å arfvode åt dispaschörer. Här
bör ock erinras om den verksamhet för att tillhandagå sjöfartens
och handelns idkare, hvilken uppdragits åt svenska och norska
konsulerna. Enligt konsulatförordningen den 4 november 1886 och
instruktionen därvid hafva konsulerna att efter yttersta förmåga söka
främja de förenade rikenas bästa, särskildt i afseende å handel och
sjöfart, och att såväl i allmänhet lämna biträde åt sjöfarande som
särskildt tillse, att befälhafvare a våra fartyg komma åtnjutande
af dem tillkommande rättigheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
