Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X.c. Textil- och beklädnadsindustrien, af professor G. Sellergren, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTIL- OCH BEKLÄDNADSINDUSTRIEN.
737
Redan i midten af 1600-talet fanns ett sidenväfveri med 50
väfstolar i Stockholm, och år 1673 fick en viss Jur g en Enlwrn
från Hamburg rättighet att i Göteborg eller Landskrona upprätta
ett sidenväfveri, där äfven plysch, sammet och sidenband skulle
tillverkas. Afsättningen var dålig i följd af importen, hvarför all
sådan förbjöds 1683 och ett särskildt s. k. sidenhus inrättades
under regeringens kontroll, med hvars stämpel och sigill alla
sidentyger skulle förses. Silket hämtades från Persien och andra
orter i Asien samt från södra Europa. Efter Karl XII:s långvariga
krig förde sidenindustrien ett tynande lif men höjde sig åter under
18:e seklets ifriga skydds- och premiesystem.
Strehlenerts maskin för spinning af konstgjordt silke.
I midten af sagda sekel gjordes flera försök att införa silkesodling
i landet. År 1750 funnos sålunda bortåt 100,000 hvita mullbärsträd
i Lund, inhemskt silke producerades verkligen, trots den nordliga
breddgraden, och regeringen gynnade företaget med premier och
understöd i förhoppning att kunna väcka en ny inhemsk industri
till lif. År 1830 bildades ett Sällskap för befrämjande af
inhemsk silkesodling, med dåvarande kronprinsessan Josefina till
beskyddarinna och med framstående vetenskapsmän, såsom Berzelius,
Sven Nilsson m. fl., till medlemmar. Produktionen af silke blef dock
aldrig särdeles stor, möjligen 10 å .12 kg. årligen; och särskildt
sedan regeringens årliga understöd å 4,000 kr. år 1876 blifvit
indraget, kan man påstå, att detta företag förlorat all betydelse
för vår industri. De af detta sällskap gjorda försöken syntes
dock ådagalägga, att den s. k. eksilkesmasken (Bombyx Yama-Mai),
en japansk art, mycket väl kan trifvas i vårt land. Detta sällskap
slutade sin verksamhet 1898, efter nära 70-årigt arbete utan
praktiska följder. Sista årets skörd, uppgående till omkring 2 kg.,
erhölls vid sällskapets anstalt vid Alnarp i Skåne.
Ifrån att år 1845 ha haft 18 sidenväfverier i verksamhet har Sverige
för närvarande blott två, K. A. Almgrens (grundlagdt 1834) samt
Casparsson & Schmidts (grundlagdt 1804), båda i Stockholm. Dessa
fabriker producera visserligen utmärkta enkla sidenväfnader
(taft, gros, croisé, rips, atlas och till en del damast) till
klädningstyger, schaletter, band och halsdukar. Men trots den höga
tullen å importerade sidenvaror (8 kr. pr kg., hvaremot råsilke
införes tullfritt) är denna,
Sveriges land och folk.
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
