Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX.2. Järntillverkningen. Af professor J. G. Wiborgh, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄLLJÄENSTILL VERKNING.
665
äro oxiderade och tackjärnet förvandladt i färskor af mjukt järn, som
till sist alla nedsmältas och vällas tillsammans i en större klump,
som nu benämnes smälta; denna uttages ur härden och föres under
en större hammare, kallad smälthammare (bilden här nedan), under
hvilken smältan sammanslås och delas i flera smältstycken. Dessa
utvalsas understundom omedelbart till stänger, som då benämnas
råstänger; men skall ett bättre, slaggfriare järn erhållas, måste
de ånyo upphettas (vällas) i härdar eller ugnar (vällugnar) samt
därefter uträckas till stångjärn, antingen under en mindre hammare,
kallad räckhammare (bilden å nästa sida), eller i valsverk.
Smälthammare.
Den ofvan beskrifna lancashirehärden är den vanligen förekommande,
men något afvikande konstruktioner finnas också. Sålunda finnas
dylika härdar, som blott hafva en forma, andra åter, som hafva
tre, då den tredje forman är placerad på härdens baksida. Äfven
begagnas rätt mycket något större härdar med två formor och tvenne
arbetsöppningar, placerade midt emot hvarandra; dessa benämnas
dubbla lancashirehärdar.
Tackjärn passande för lancashiresmide bör vara hvitt till halfhvitt
och af låg kiselhalt, O’3 till O’5 % kisel, hvarför det vanligen
blåses med endast 200 å 300 grader varm bläster. Manganhalten bör
ock vara låg, helst blott några tiondels procent, emedan mangan
fördröjer färskningen.
Samtidigt som lancashiresmidet infördes, började man äfven att
välla smältstyckena i flamugnar i stället för i härd, hvilka ugnar
benämndes vällugnar. Brukspatron G. Ekman konstruerade också en sådan
vällugn, hvilken med smärre förändringar fortfarande begagnas och
kallas Ekmans vällugn. Såsom brännmaterial i denna vällugn användes
stenkol, ved eller torf, vanligen en blandning af dessa bränslen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
