Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 92 —
samtyckt till att han fick kalla henne »kusin»: ett
tilltalsord brukligt endast mellan nära fränder!
Vid Gyllenborgska malmgården skulle måhända
nästa afton hans sköna framtidsdrömmar för alltid
skingras. Men lifvet, hade ju hans morbror nyss sagt,
vore endast ett skådespel, hvars slut visserligen kunde
vara mödosamt men alltid lyckligt.
»Skall hon väl minnas mig?» Denna fråga, som
plötsligt afskar hans vidare funderingar, återförde
honom till verkligheten och han märkte nu att han
under sina funderingar gått miste om rätta vägen. När
han vände sig om, för att med fördubblade steg återtaga
den förlorade tiden, varseblef han tvänne personer, tätt
inhöljda i sina kappor, hvilka tycktes hafva följt efter
honom, och som nu stannade och betraktade honom. Då
de sågo sig observerade låtsade de emellertid icke fästa
någon vidare vikt vid hans person, utan afveko åt
vänster i samma gränd, dit han ärnade sig. Då det, till
följd af regnet, var tämligen mörkt och, då den
bekantskap han redan hunnit göra med Stockholm icke
var af det allra fredligaste slaget, underlät han ej att,
innan han gick in i gränden, omvrida sitt gehäng
så att fästet kom att ligga ännu bekvämare till hands,
om det skulle påkallas.
Så vardt dock icke förhållandet; och utan att
på något sätt störas nådde han strax därpå sin
bostad.
»Välkommen, min käre gudson!» ropade tant
Beata, sedan han dagen därpå vid tiotiden lyckats
besegra alla svårigheter, som husets trotjänarinna, gamla
Stina, gjorde i förstugan mot att insläppa en vildt
främmande karl. »Hjärtligt välkommen!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
