Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»En tocken lymmel till kusk!» skrek en äldre
matrona tätt invid honom, i det hon lyfte upp ett
litet barn på armen — »körde han inte rakt öfver
pojken, då han skulle in på apoteket!»
Åldermannen såg nu öfver människohufvudena en
hög vagnskorg och framför densamma på ett ännu
högre säte en groflemmad, rödbrusig kusk i adligt livré.
»Och inte ville han stanna häller», skrek en annan
kvinna, »då man ropade till honom, utan slog blott de
stackars öken ännu hårdare!»
»Hör nu, god’ vänner!» sade åldermannen med
så hög röst han förmådde, »vet I ej att sabbaten
ej gått ut än? Ni måste uppföra er med större
försyn...»
Men orden drunknade i sorlet. Åldermannen var
synbarligen ej någon person, som kunde få bukt med
en uppretad folkhop.
»Om inte fruntimret där», återtog den första
matronan, i det hon skrek orden in i örat på åldermannen,
»sett så innerligen söt och rar ut, hade nog den långe
blåfågeln där uppe redan varit torrbultad in på bara
kroppen. Men se blott, hur vackert hon ber för honom!»
»Nej, hör ej på kvinnosnack, gossar!» skrek en
röst ur hopen, »ett friskt tag, och vi välta hela
kalaset i rännstenen.»
Ett högljudt bifallssorl hälsade dessa ord och i
nästa ögonblick skyndade ett tjog kraftiga armar att
fatta tag i hjulen trots kuskens slängar med den stora
blypiskan.
Men när nöden är störst är hjälpen närmast, säger
med sanning ett gammalt svenskt ordspråk. Just som
åldermannen väntade sig få höra ett förfärligt skrik af
damerna inne i vagnskorgen, efterföljdt af braket, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
