Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dygdens sångare - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DYGDENS SANGARK
97
med en kallblodighet, som om det gällde att byta
våning. Ingenting är i själfva verket orättvisare, ty
i en mängd af Gyllenborgs dikter från dessa år
vidrör han med ord, vida mer darrande och varma
än dem han vanligtvis förfogar öfver, sitt vemod
inför ungdomsårens flykt och sin oro inför
dagningen af mandomens ålder:
Ack, hvad de äro få, som lifvets morgon sakna,
de flesta icke förr än sent på dagen vakna,
fast dagen vackrast är, när dagen först begynns,
då luften kännes sval och täcka rodnan syns.
Gyllenborg var en af dessa få, som aldrig
kunde glömma den morgonstämning, det sus af
drömmeri, med hvilka han drog ut i lifvet, som
den Lisidor, hvilken han tecknat i
»Världsföraktaren», ungdomsentusiasten,
som ville ha sin värld så dygdig som sin bok.
För Gyllenborg är ungdomen den heliga tiden
af tillvaron, och i dikten om dess »Försvar»
utropar han:
När åren taga till, tar ömma känslan af,
då först man usel blir och sin och andras slaf.
Det var, som om Gyllenborg själf kände, att
också han skulle genomgå denna process till det
sämre och fattigare. Liksom sin mästare Seneca
var han en vek och svag natur, som sökte hålla
sig upprätt genom en lidelsefull dyrkan af dygden
och oförvitligheten. Helt visst finns det i hans lif
inga omständigheter hvilka, liksom hos Neros
lärare, brottsligt vederlägga hans egen lära — tvärtom,
7. — Levertin, Svenska gestalter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
