Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Min lefnad sedan jag ej mera är professor, 1881 - 1887
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är en nödvändig följd af det ständigt uppstigande minnet från
länge sedan förgångna lefnadsperioder, ungdomens, barndomens.
Det är, såsom jag har sagt, en egen känsla att känna sig
vara den enda i verlden qvarlefvande af en familj, hvars alla
öfriga ledamöter döden långt för detta har skördat. Jag
tänker på föräldrar, syskon, närmare anförvandter, jag tänker
äfven på honom, om hvilken jag har skrifvit så mycket, den
ännu alltid oförgätlige Gustaf Leijonhufvud. Med saknadens
känsla förbinder sig återseendets hopp, och det blifver en
längtande sinnesförfattning. Men jag vet, att om det är en
feghet att frukta förgängelsen, så är det en lättsinnighet att
önska sig döden.
Ser jag tillbaka på hela mitt förflutna lif, så är den
synen, i det hela räknadt, glad och ljus. Guds beskydd har
varit mägtigt öfver mig, och menniskorna hafva icke farit illa
med mig. Jag känner många, som unna mig mycket godt, och
ingen, om hvilken jag kan tro, att han vill mig något ondt.
Sjelf tänker jag om mig sjelf och mina vänner: oss väl och
ingen illa. Det onda i verlden har jag mera sett på afstånd,
än just erfarit mycket deraf. När jag förnimmer, huru
dårskapen svärmar ute i verlden och det onda häfver sig med
hat och fiendskap mot samhällets ordning, mot sedlighetens
bud och mot religionens helighet, kort sagdt, när jag ser de
onda riktningarna i tidehvarfvets lif, då tänker jag, att det
onda är icke nytt, det är mycket gammalt och har dock aldrig
förmått att i grund besegra det goda. Det är icke ensamt
på platsen, der finnas äfven goda riktningar i tidehvarfvet.
Men det är dock förlåtligt, när man ser det onda i tänkesätt
och seder, med dess trots och pock och dess skenbart väldiga
magi, det är, säger jag, förlåtligt, om man då känner en liflig
håg att önska sig bort från alltsamman. Men det är en
förmätenhet att öfvergifva sig åt en sådan önskan. Man vet,
hvarifrån man går, när man går ut ur sinneverlden, men man
vet icke, hvarthän man kommer, när man går in i andeverlden.
Man eger blott att tåligt vänta på förklaringen. Men den
som trogen var och tåligt väntade, han skall en gång, när för
honom tidens urverk har gått ut i denna verlden, få i
andeverlden »röna allt det sköna, sanna, höga, som här doldes för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
