Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Min lefnad sedan jag ej mera är professor, 1881 - 1887
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
året 1883 finner jag der en och annan liten anteckning,
hemtad ur böcker, som jag läste. Der står:
Den 11 januari: »Färska sår svida icke; i morgon blir
det värre och i öfvermorgon värst.» Tillämpar man dessa ord
på sådana sår, som icke äro kroppsliga, men svida i själ och
hjerta, så kan det väl hända, att mången finnes, som tycker
annorlunda. Dessa äro de, som hafva lärt konsten att glömma.
Men jag, som icke kan den konsten, jag har lärt att dessa
orden äro sanning.
Den 24 mars: »Ju kortare tid man har öfrig, desto flitigare
bör man gå i skolan.» – Ja! detta är sant. Besinna
det, du ålderstigne man! du gamla qvinna! Jag har i mitt tal
till studenterna i februari 1882 sagt några ord om
ålderdomens framtid. En sådan tid finnes, men den ligger utanför
menniskors tideräkning. Man behöfver lära, så länge man lefver,
för att bestå i mogenhetsexamen för evighetens lärokurs.
Den 27 mars: »Gud föder hvarje sparf, men han kastar
icke födan in i boet.» – Ja, tänk på detta, du late! Gud
välsignar arbetet, men göder icke lätjan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
