Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Min lefnad såsom professor i Upsala 1862 - 1881
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586 NATTOKSFKSTKN DKK 25 NOV. 1871.
skrift. Jag skref den med fullt medvetande, att den kunde
för mig hafva obeqväma följder, till och med farliga. Ty jag
talade om den ungdom, som är medellös, fattig, och jag talade
för denna ungdom några varma ord, för deras besinnande, som
kunde ega medel att gifva åt en sådan ungdom ett stöd. Jag
fruktade, att detta talet skulle väcka anspråk på min egen
hjelpsamhet, större än jag mägtade tillfredsställa. Och jag
kände mycket lifligt skyldigheten att icke blott tala med ord,
men äfven visa med handling, att det var allvar i orden. Men
betänkligheten afskräckte mig icke, ty jag var öfvertygad, att
det, jag sade, borde sägas. Jag tryckte en upplaga af denna
skrift och utdelade exemplar deraf åt alla, som voro när-
varande på festen, bland hvilka äfven voro flere äldre män,
som hade från sina hemorter rest till Upsala för att i den
studentnation, de fordom hade tillhört, upplifva sin ungdoms
minnen. Detta deltagande af äldre landsmän bidrog ej litet
att förhöja festens högtidlighet. Jag sjelf icke blott utdelade
den tryckta skriften, men uttalade äfven en del af dess inne-
håll i ett föredrag från katedern.
Men detta var icke det enda jag hade att allvarsamt säga.
De unga landsmännen hade nemligen föresatt sig, att de skulle
låta måla mitt porträtt och uppsätta det bland öfriga porträtter
af minnesvärda man; nationen egde nemligen en samling af
sådana bilder. Jag var ej mycket benägen för denna saken.
Jag uttalade min mening, att porträttet var onödigt, så länge
jag lefver, och fruktlöst, när jag en gång är död. Jag för-
klarade min mening sålunda: »Ett oljemåladt porträtt har
en egen, jag ville säga olyckligt lång varaktighet. Den må-
lade afbilden sitter qvar på väggen, sedan originalet länge
sedan är bortglömdt.––––––När jag tänker på den tid,
som kommer, då jag är alldeles borta, känner jag mig mycket
hugad att låta förgängelsen taga ut sin falla rätt. Min till-
fredsställelse vet jag hvar jag skall söka på helt andra håll
än i bemödandet att fästa en åminnelse vid den lekamliga
bilden.» Så talade jag, och så tänkte jag. Men det skulle varit
ovänligt af mig och otacksamt att skjuta från mig en hand-
ling, som utgick ur det vänligaste tänkesätt. Jag medgaf så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
