Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Mitt lif såsom professor i Lund 1856 - 1862
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
514 LÄRARE- OCH FÖRFATTAKEVERKSAMÍJET.
ej mera än Sveriges historia från början till Gustaf II Adolfs
död under en tid af tre år. Då syntes det mig, att kursen
skulle blifva för lång, och jag beslöt derföre att närmare be-
gränsa mitt ämne och särskildt föreläsa Svenska statsförfatt-
ningens historia. Dermed var jag sedermera sysselsatt, och
slutligen föreläste jag Svensk statistik. Men det kunde vara
temligen likgiltigt livad jag läste, ty jag måtte läsa hvad jag
ville, så var der just ingen, som ville höra derpå. Min oför-
måga att fästa den lundensiska ungdomens uppmärksamhet
blef alldeles uppenbar. Ahörarnes antal var i första början
något större, då jag var en splitter ny professor, men sedan
den första nyfikenheten hade fått sitt lystmäte, blef antalet
inskränkt till några få personer. Det hände en liten tid, att
några bland stadens fruntimmer íingo ett infall att bevista
mina föreläsningar, och under den tiden hände det, att åhö-
rarne voro flere fruntimmer än manfolk, sex eller åtta frun-
timmer och två eller tre studenter. Men fruntimren tröttnade
snart, och studenterna blefvo så alldeles uttröttade, att under
en termin föreläsningarna alldeles afstannade, emedan platt
ingen enda åhörare infann sig. Jag måste gå upp på före-
läsningssalen för att vara på min plats, i fall händelsevis någon
åhörare infann sig. Någon gång hände det, att en eller annan
kom, men merendels fick jag sitta och vänta en liten stund, i
fall någon skulle komma, och när ingen kom, gick jag hem igen.
Detta, att jag fann mig så alldeles öfvergifven, kändes i början
ganska bittert, men man vänjer sig vid allt, och jag fick äfven
förnimma, att jag icke var den ende, som - åtminstone någon
gång - fann föreläsningssalen tom. Naturligtvis gjorde jag
mig den frågan, hvad orsaken månde vara, antingen föreläs-
ningarna voro så dåliga, att en bildningssökande ungdom icke
borde spilla sin tid med att höra på pratet, eller om orsaken
låg i studenternas oläraktighet. Jag kom till den slutsatsen,
att der var fel på båda sidorna. Jag blef vid sjelfransak-
ningen tvungen att inedgifva, det föreläsningarna voro i veten-
skapligt afseende svaga, men studenternas kunskaper, när jag
examinerade dem, voro ej starkare, än att föreläsningarna nog
skulle kunnat »gå i dem». Jag läste ej sämre nu, än jag hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
