Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’ Det for den trägna landtmans hand,
När han förtror åt jordens sand
Det korn, som skall hans framtid föda.
När det hland isar tyckes dö,
Han skådar trygt i vintrens snö
En oviss, men förbidad gröda.
Det gör, att under stormens brak
En usling sig på brutna vrak
Med sluten syn åt böljan lemnar.
Det lyser fångens dödshvalf opp,
Som sjunger än en frihets hopp,
Den ödet honom aldrig ämnar.
På kryckan, gubben, svag och tung,
Vid dess förbländning ser sig ung,
Med dödens fårar uti pannan:
Han lägger grund till ett palats,
Der sjelf han aldrig vinner plats,
Och samlar ägor för en annan.
Åt den som fräts af sjukdoms qval
Det lofvar nya åldrars tal,
De förras kraft och forna helsa;
Det skymmer bort hans öppna graf,
Och i den stund han tynas af
Försäkrar än att honom frälsa.
Uti en verld, för tanken skymd,
Det sigtar i en okänd rymd
Bland gissningars och löftens töcken;
Det rår på vansklighetens lag
Och kastar än sin sista dag
På sjelfva evighetens öcken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
