Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- SVENSK HISTORIA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BIBELNS LÄNDER.
Beläget vid Medelhavets sydöstra kust tillhör Palestina östra Medelhavets
kulturområde, som i forntiden icke minst ur kulturell och religiös synpunkt utgjorde ett i
viss mån sammanhängande helt. I norr begränsas Palestina av Libanons och
Hermons fjällmasiv med evig snö, i söder av de ökenartade trakterna nedåt Sinaihalvön.
Österut övergår landet i den syrisk-arabiska ökenstäppen. Genom Jordandalens djupa
gravsänka skiljes det västjordanska Palestina från Östjordanlandet. Under landets
historia har Jordansänkans djupa vallgrav med Jordan i sin mitt visat sig vara ett
gott skydd mot de kringströvande nomaderna österut, som gärna sökt tränga in i det
rikare Västjordanlandet.
Såsom nomader kommo Israels stammar från sydöst och trängde omkring 1180
f. Kr. in i det västjordanska Palestina. De gingo över Jordan, slogo med Jerikos
erövring upp låset till västra Jordanlandet, skuro med erövringen av Ai och Betel den
västjordanska bergsbygden itu och satte sig så småningom fast i hela bergsbygden,
vars kanaaneiska befolkning utrotades, fördrevs eller sammansmälte med erövrarna.
En mansålder senare, omkring 1150 f. Kr., tryggades genom de nordliga stammarnas
seger under Borak Israels välde över Jisreels bördiga slätt och det rika galileiska
landet.
Det davidisk-salomoniska riket från omkring år 1015 omfattade hela Palestina samt
Israels grannfolk från nordöst till sydöst, Aram med Damaskus, Ammon, Moab och
Edam. Efter Salomos död 935 f. Kr. föll riket sönder i Juda rike och Israels rike,
som under århundraden bekämpade varandra. Gränsen mellan dessa båda riken gick
norr om Jerusalem, ej långt söder om Betel. Det benjaminitiska Geba låg strax söder
om rikenas gräns, och Juda rike betecknas under denna tid ofta med uttrycket »från
Geba till Beerseba». Under gränsfejderna mellan brödrarikena försköts gränsen något,
än åt norr, än åt söder. Det nordisraelitiska riket var större och mäktigare än Juda.
Det omfattade hela det västjordanska landet norr om gränsen mot Juda samt
Jordansänkan med Jeriko och hela det östjordanska Palestina.
Sedan Israels rike 722 f. Kr. krossats av assyrerna, vidgade Juda rike sitt område
något mot norr och öster. År 586 f. Kr. krossades även Juda rike av babylonierna.
Med Cyrus erövring av Babylon 539 f. Kr. införlivades Palestina i det persiska
imperiet. Under den persiska, ptolemeiska och seleucidiska tiden synes landet i regel ha
utgjort ett enda förvaltningsområde. Först under de mackabeiska furstarna kunde
judarna vidga sitt område så långt västerut, att de nådde fram till Medelhavet.
På Jesu tid var landet av romarna delat i tre förvaltningsområden, Judéen,
Samarien och Galiléen. Gränsen mellan Judéen och Samarien gick något nordligare än
den gamla gränsen mellan Juda och Israels riken. Gränsen mellan Samarien och
Galiléen gick vid Jisreelslättens södra rand, och den bördiga slätten räknades alltså till
Galiléen.
Trots sitt jämförelsevis undangömda läge uppe i den karga palestinska
bergsbygden bodde dock israeliterna nära den stora handelsvägen mellan forntidens
kulturländer, Egypten i sydväst och Eufratlandet i nordöst. Stora handelsvägen mellan
dessa båda gamla kulturländer gick söderifrån över kustslätten upp mot Karmels
sydöstra dalgångar, delade sig på Jisreels slätt och gick, med en gren söder om
Gennesarets sjö, genom Jarmukdalen och med en nordlig gren förbi nordvästra stranden
av Gennesarets sjö, mot Damaskus och sedan vidare mot Eufratländerna. Israels
historia visar också, att folket ständigt politiskt och kulturellt rönte påverkan av de
stora kulturländerna vid Nilen och Eufrat.
Det jebusitiska Jerusalem, Sion, som David erövrade, låg på stadens sydöstra kulle.
Senaste utgrävningar ha visat, att denna stad var starkt befäst. Under de första
judiska konungarna växte staden ut över sydvästkullen och mot norr. På Jesu tid gick
stadsmuren strax söder om Golgata-klippans sluttning, som alltså låg utanför
stadsmuren. Omkring tio år efter Jesu död införlivades genom Herodes Agrippas mur
Jerusalems norra förstäder med staden. Denna murs sträckning har genom de
senaste årens utgrävningar kunnat fastställas. Jerusalems nuvarande stadsmur mot söder
har fått sin sträckning under bysantinsk tid och sannolikt även dess nuvarande
stadsmur mot norr.
Skogrikt har Palestina aldrig varit, men sannolikt var det under biblisk tid icke
fullt så kalt som i våra dagar, då områden av snårskog och smärre bestånd av mera
högvuxen skog ytterst sparsamt förekomma.
Av världens omkring 14 millioner judar bo omkring 168 000 i våra dagars Palestina.
(Se f. ö. sid. 89).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 22:58:09 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svatlas/0189.html
