Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Jordbruksbefolkningens sammansättning och arbetsformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
]ordbruksbefolkningens sammansättning och arbetsformer 191
ägandes allmänna sympati för husbönderna i motsats till tjänarna
förekom också ett direkt statsintresse, eller vad som så uppfattades,
nämligen att förvärva arbetskraft antingen gratis eller billigare än
till arbetsmarknadens pris, för statens egna uppgifter. Om någon
ertappades utan arbete, kunde han nämligen uttagas till krigstjänst,
dels vid utskrivningarna, dels också dess emellan, och kunde
dessutom användas vid kronans civila arbeten, kanalgrävning, husbygge
o.s.v. Men han kunde också utan vidare hänvisas till den person som
angav honom hos myndigheterna, till arbete mot lägre lön än den
eljest gällande. Många anspråk på tvång för arbetarna gingo ännu
mycket längre. Den långt in på 1800-talet i lagstiftningen bevarade s.k.
husagan föranledde t.ex. yrkanden som i moderna ögon förefalla
barbariska, och den indignation de framkallade hos Chydenius ter sig
för oss särskilt befryndad med nutida åskådning i icke-diktatur-länder.
Men det är en helt annan fråga, vilken effektivitet de många, ofta
drakoniska påbuden som regel fingo, och där har man skäl att ställa
sig ganska skeptisk.
Den andra uppgiften bestod i att förbehålla den disponibla
arbetskraften i första rummet för adel och ståndspersoner, och i den delen
vände sig lagstiftningen emot hela jordbrukarklassen, också bönderna.
Adelns första möjlighet att draga till sig den icke jordbesittande
befolkningens arbetskraft bestod i frihet från utskrivningar för adelns
eget folk. Detta var delvis en frihet för all frälsejord, sålunda även
för frälsebönderna, som voro fullt fria i den mån deras jord låg inom
”frihetsmilen” (rå och rör), medan övriga frälsebönder åtnjöto halv
frihet, så att i allmänhet dubbelt antal frälsehemman mot krono- och
skattehemman hade att utrusta en knekt. Men medan adeln ofta
medgav utskrivning av sina bönder, i större utsträckning än enligt
denna proportion, så tillät den aldrig utskrivning av sitt hus- och
gårdsfolk, och därför kunde en adelsman alltid påräkna överflödande
tillgång på tjänare för egen räkning, medan tjänarproblemet ofta var
brännande för bönderna, trots att tjänarnas antal per bonde ju var
litet. Genom att i första rummet drängar — näst ”löskerkarlar”
o.dyl. — blevo uttagna, gick det hela främst ut över böndernas
drängar. Emellertid inträdde en ny situation genom indelningsverket,
som i princip avskaffade utskrivningarna och därmed förutsättningen
för adelns företrädesrätt. I anledning därav föreskrev 1686 års
lego-stadga direkt begränsning i rätten att hålla tjänare. Adelns och
ståndspersonernas ”enskilda tjänster” liksom deras hantverkare voro
därvid fritagna, så att begränsningen helt och hållet inskränktes till
bönderna. Det tillåtna antalet tjänare reglerades efter hemmanens
storlek: fyra å fem vuxna män, bamen inräknade, per helt mantal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
