Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Hemmansklyvning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
184 Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815)
Den faktiska utvecklingen är svår att följa, av den anledningen
att den rikhaltiga lagstiftningen på området i stor utsträckning blev
ineffektiv.
För ett land av Sveriges typ komplicerades problemet i hög grad
genom olikheten mellan dess olika delar. Vad som i kameral mening
var jordstyckning behövde i skogsbygder eller över huvud taget
områden med stora ouppodlade arealer ej innebära annat än en nyodling
som ej minskade den odlade jorden utan endast skog och betesmarker
— det senare visserligen i sig självt en ytterst viktig synpunkt, som
strax skall framgå. Frånsett denna var den avgörande frågan då
egentligen, om man tilltänkte skogsmarken någon annan användning
än att tjäna jordbruksändamål, dvs. det var närmast
bergshanteringens intressen som krävde begränsning i hemmansklyvning och
torpupplåtelse. Men i uppodlade trakter, där en klyvning innebar
att redan odlad jord skulle delas på flere, tedde sig uppenbarligen
verkligheten på ett helt annat sätt.
Till en början strävade man efter att hålla fast vid de sedvänjor
som hade motverkat styckningen, nämligen framför allt
arvssedvän-jorna, som krävde att en hemmansägare och hans hustru skulle sätta
sig på undantag när äldste sonen gifte sig, så att denne kunde
övertaga hemmanet, varvid utlösningen av syskonen skulle ske på ytterligt
lindriga villkor, så att gården icke blott till namnet utan också i
verkligheten skulle kunna bli hans. Dessa sedvänjor tyckas också ha hållit
sig långt in på det följande århundradet, säkerligen utan att
lagstiftningen hade väsentligt inflytande därpå.
Som redan nämnts hade den ursprungliga tanken, att ett mantal
skulle vara en brukningsdel, blivit alltför oförenlig med verkligheten
för att ens på papperet kunna vidhållas. I stället bestämdes gränsen
1684 till ett fjärdedels mantal. Emellertid var också detta ett anspråk
som ej kunde uppfyllas, och lagstiftningen betecknades huvudsakligen
av en reträtt inför vad som redan hade blivit verklighet. I synnerhet
i Bergslagen, skogstrakterna och skärgårdarna hade uppdelningen ej
blott undantagsvis utan normalt gått mycket längre; brukningsdelar
på mindre än ett åttondels mantal satte rent av sin prägel på dem,
och det förekom mycket mindre siffror; i Värmland, där klyvningen
förmodligen hade gått längst, voro rent av mantal på V240—
vanliga. På frälsejorden var klyvningen däremot svagare, trots att
den icke där inskränktes genom lagstiftningen, i det att adeln
vanligen önskade hålla sina landbohemman oförminskade och
säteribildningen rent av innebar en starkare eller svagare
latifundiebild-ning.
Genombrottet för den nya åskådningen kom på 1740-talet, i
samband med tron på ”nyttan för ett rike av många näringslemmar”,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
