Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Samhällsstruktur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815)
Men icke desto mindre visar detta tydligen, hur fullständigt agrarisk
huvudprägeln på det svenska samhället var.
Siffrorna för bergshanteringen i tabellen äro som man finner
anmärkningsvärt låga, mycket lägre än som motsvarade dess allmänna
sociala betydelse och inverkan på den ekonomiska utvecklingen som
helhet. Om man lägger ihop siffrorna för bergshantering, hantverk
i stad och på land samt manufakturer, får man för egentliga Sverige
en totalsumma på 8.4 % för vad som kan kallas för hantverk och
industri. Motsvarande procentsiffra 1930 var 35.7 (vid den partiella
folkräkningen 1936 37.2), och det framgår alltså härav, hur små
framsteg Sveriges industrialisering i jämförelse med nutiden hade
gjort ännu omkring 1700-talets mitt. I förbigående må också
lanthant-verkets stora roll i jämförelse med stadshantverket påpekas (jämför
s. 213 f.). Ännu mer påfallande är den nästan groteskt låga siffran
för manufakturerna, i jämförelse med den centrala roll som dessa
spelade både i allmänna föreställningssättet och i lagstiftningen, som
också närmare skall belysas på sitt ställe i det följande.
Anmärkningsvärt är till sist hur stor andel av befolkningen som
kom på vad som kallas ståndspersoner i vidsträckt mening, ett uttryck
som i korthet kan återges med överklassen, möjligen frånsett att några
handelsutövare då måste komma till; gruppen är som man finner
lika stor som hantverkets och manufakturernas befolkning
sammanlagd. Gränsen för en sådan klass är naturligtvis alltid mer eller
mindre godtycklig; vad som skiljer klasser från stånd är nämligen
bl.a. just de förras icke juridiska utan enbart sociala karaktär. I en
av Tabellkommissionens första berättelser ges den karakteristiska
förklaringen på innebörden av uttrycket ståndsperson, att var och en
på landet som gick i klädesrock lät anteckna sig som sådan — den
övriga lantbefolkningen gick tydligen fortfarande i vadmal. Medan
detta kriterium förmodligen ganska väl markerar gränslinjen mellan
över- och underklass på landsbygden, så antecknades i städerna som
ståndspersoner sannolikt, vid sidan av adel, präster och lärare, alla
som med ett ord kunde kallas för ”adelsmans vederlike”, sålunda
alla ofrälse ämbetsmän och officerare, innehavare av sådana titlar
som kommerseråd, riddare av ordnar — då en mycket mer sällsynt
utmärkelse än för närvarande — osv. Anmärkningsvärd är icke blott
storleken av ståndspersonernas grupp som helhet, utan också antalet
av dem som mer specifikt fingo beteckningen ståndspersoner, såsom
skilda från både adel och prästerskap. Som man finner, är denna
grupp något större än de två högre stånden sammanlagt, och man
hade alltså redan kommit så pass långt utanför ståndssamhället att
överklassen i landet som helhet utanför de gamla stånden var
be
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
