Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Medeltidshushållningens organisering (1520—1600) - Hertigdömena - Penningväsende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Penningväsende 85
i rakt motsatt riktning mot vad deras grundläggare hade avsett; och
om hertig Karl hade fått stanna i sin dåvarande ställning, hade han
påtagligt förmått göra ganska mycket i denna riktning. Nu blev han
emellertid jämförelsevis snart hela landets härskare, och efter denna
förvandling var han lika radikal i tillämpning av sina principer på
ett odelat rike som han förut hade varit i fråga om att isolera den
del av riket han själv då var herre över. De två regerande hertigar
som sedan förekommo i Sverige voro både alltför osjälvständiga och
alltför kortlivade för att kunna återuppta hertig Karls politik; och
därigenom blev Sverige bevarat från en sent införd ekonomisk
splittring av landet.
Penningväsende
På penningväsendets område inträdde icke någon djupare förändring
under 1500-talet. Detta var emellertid så långt som möjligt ifrån att
betyda att myntförsämringarna skulle ha uteblivit; vid ett par
tillfällen togo de tvärtom mycket större omfattning än någonsin förr
och framtvungo det fördärvade myntets nedskrivning samt återgång
till utgångspunkten. Redan Gustaf Vasa företog upprepade
myntförsämringar; vid ett av tillfällena anförde han den för hans konkret
drastiska uttryckssätt betecknande motiveringen att det är ohälsosamt
med för mycket fläsk i kålen och att det förhöll sig på samma sätt
med för mycket silver i myntet. Den sista av hans myntförsämringar
inträffade i början av 1540-talet. Den gav anledning till stor oro
för ”den dyra tiden” inom befolkningen, vilket i sin ordning
föranledde några av landsfaderns utförligaste ”mandat” eller kungörelser,
som till menighetens uppbyggelse föredrogos på marknaderna. I dessa
mycket skickligt och propagandamässigt avfattade skrifter sades det
emellertid av naturliga skäl ej ett ord om myntförsämringen, men
i stället anfördes alla möjliga andra, mer eller mindre betydelselösa
orsaker till prisstegringen. Att det sedan fick förflyta nära två
årtionden av Gustaf Vasas regering alldeles utan nya myntförsämringar
var emellertid något så pass ovanligt att han hos eftervärlden fick
anseende som mönster för en härskare med aktning för
penningväsendets renhet. Förmodligen fanns det ytterligare två anledningar
därtill. Den ena var något som förut har omtalats i förbigående,
nämligen att konungen, genom att begränsa utmyntningen efter
försämringen, lyckades hålla myntets värde i handel och vandel över
deras silvervärde. Den andra och förmodligen långt viktigare
anledningen var att alla Gustaf Vasas myntförsämringar voro ett intet mot
vad som skedde under hans söner.
Redan Erik XIV slog årligen sju gånger så mycket mynt, väl att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
