Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Medeltidshushållningens organisering (1520—1600) - Välmåga - Bergshantering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
80 Medeltidshushållningens organisering (1520—1600)
om ett fysiologiskt sett mycket anmärkningsvärt välstånd. Men icke
mindre tydligt framträder enformigheten i näringen under 1500-talet,
vartill sedan kommer det redan påpekade att nästan all föda för de
breda lagren var salt eller torr. De enorma mängder — i detta fall dock
huvudsakligen färsk föda — som förtärdes av hovet och aristokratien
få visserligen ses i ljuset av att däri måste ha ingått vad som gick
till deras gäster; eljest kunde man svårligen tänka sig att så enorma
kvantiteter skulle ha kunnat gå åt. Men å andra sidan voro hovets
herrar och damer å sin sida gäster hos andra, och man kommer
därför ej ifrån att förtäringen av fast föda var omåttlig. Ännu mer
gäller detta ölet, som för deras del låg emellan 1 900 och 2 100
kalorier per dag, som tabellen visar, gent emot 26 i medeltal för svenska
folket 1912/13. Sannolikt frossade de socialt högre stående till
vardags på det sätt som bönderna endast gjorde vid högtidliga tillfällen;
den efter moderna förhållanden enorma dödligheten, och ej mindre
sjukligheten i livstiden, sammanhängde säkerligen med omåttligheten
i mat och dryck. För de breda lagren får man samtidigt räkna med
missväxterna som orsak till att den utspisning som nu har visats
tidtals utan tvivel måste frångås; men för 1500-talets del förefalla
nödtiderna ha varit ganska tunnsådda mot vad som senare blev fallet.
Bergshantering
Den enda väsentliga förändring som Sveriges näringsliv undergick
på Gustaf Vasas tid gällde järnhanteringen, och detta område var
också det enda där Gustaf Vasa själv hade en bestämd vilja att ändra
det medeltida samhället; när han ville något ville han det alltid
intensivt — ”quod vult, valde vult” — och hans iver för en
förändring på denna punkt var också stor. Han gjorde mycket för
nybildningen, fastän den främst genomfördes av de tyska smeder som
han införskrev och använde i sin egen tjänst, samtidigt med att han
också lät dem bygga åt bergsmännen.
Såsom redan på sitt ställe har sagts, hade den indirekta
järnpro-cessens första led i princip fått sin lösning genom masugnsprocessen,
i Sverige senast från 1400-talets mitt, och på detta område vidtog
Gustaf Vasa icke veterligen några åtgärder. Ändringen låg i stället
i järnhanteringens andra led, den ”färskning” eller smidbargörning
som det osmidbara tackjärnet nödvändigt krävde för att tjäna andra
ändamål än gjutning. För samtiden tedde sig den reform det därvid
gällde som ett utbyte av produkter, med andra ord ersättning av
osmundsjärn med en arman vara. Den nya varan fick det i Sveriges
ekonomiska historia ryktbara namnet stångjärn, därför att järnet blev
utsmitt i stänger, i stället för att ”huggas” i osmundar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
