Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Medeltiden - Penningväsende - Sammanfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
66 Medeltiden
existerande eller oförsämrade större myntenheterna, exempelvis på
örtugen 10 eller 18 penningar av nytt mynt mot endast 8
penningar av det gamla. Förvirringen var alltså i rent utvärtes måtto
större än vid det substanslösa mynt vi numera hålla oss till; men å
andra sidan medförde myntförsämringens svårigheter att den ej lika
bekvämt kunde bringas att nå så enorma dimensioner som den har
gjort under de värsta pappersmyntperioderna.
I allmänhet kan mynt vid substansmyntfot icke avvika vare sig
mycket eller länge från sitt metallinnehåll, men det förekom ett
undantag därifrån som förtjänar omtalas. Det förutsatte den i äldre
tid vanliga ordningen att utmyntning tillkom enbart på myntherrens,
dvs. hos oss kronans, initiativ, så att enskilda icke genom att lämna
in myntmetall kunde få det förvandlat till mynt. Under en sådan
ordning förelåg möjlighet för myntherren att genom tillräckligt stark
begränsning i utmyntningen höja myntens värde obegränsat över
myntinnehållets, utan att något kunde göras för att hindra det. Det
vanliga var detta säkert icke, ty i allmänhet hade myntherrarna så
stort behov av betalningsmedel att de ej kände några frestelser i den
riktningen. Emellertid förekom det åtminstone ett viktigt exempel på
företeelsen, nämligen under Gustaf Vasas senare regeringstid, efter
att han i början av 1540-talet hade gjort sin sista myntförsämring.
Sammanfattning
Om man till sist skall sammanfatta den prägel som utmärkte
Sveriges medeltida hushållning i dess helhet, så får den sägas ha varit
primitiv i långt högre grad än flertalet väst- och mellaneuropeiska
länders; och skillnaden var större än under följande perioder.
Annorstädes fick penninghushållningen ökad utbredning under Medeltidens
sista århundraden, somligstäds som i England t.o.m. tidigare, medan
ingenting tyder på att något motsvarande förekom i Sverige. Kanske
ännu viktigare är att Medeltidens sista århundraden i hela södra,
västra och mellersta Europa präglades av starkt ökad sjöhandel och
över huvud taget mycket ökade internationella handelsförbindelser;
med rot häri uppstod något som med ett visst fog kan kallas tidig
kapitalism. Men Sverige var så gott som fullständigt avstängt från
den kontinentala Medelhavs- och Atlanthandeln, varifrån den mer
framskridna kommersiella utvecklingen i Europa fick sina impulser.
För sådana impulser var Sverige hänvisat till de smulor som föllo
från hanseaternas bord, nämligen för ett land som icke medverkade
i deras handel. Utöver hanseatiska impulser nåddes Sverige nästan
endast av inflytandet från institutioner som i någon högre grad på-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
