Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«3
då måste jag komma till hjälp, för han kan knappt
komma på rätt köl ensam, så tjock som han är.
Och tänk, bara fem år !»
»Jag tror sannerligen, du tycker mest om honom
af alla. Han är ju inte vår. t
»Det kommer jag aldrig ihåg. — Och ingen har
han mer än oss nu. Inte kan vi låta honom gå.»
»Det har du rätt i», instämde far och tog ett
långt steg öfver bädden. Så var han då ändtligen
hos Majken, och då skulle man sett pappa Månsson.
Hans bruna ögon logo och glänste af ömhet. —
»Mig upp i dagen», — tänkte han och lät blicken
hvila på det höghvälfda lilla bröstet, hvars vårtor
liknade skära rosenblad, de kraftiga små näfvarna
och hårets svartbruna slingor, som i vild oreda föllo
öfver kudden. Han såg på den käcka trubbnäsan
och kände igen sig på gropen i hakan, den trotsiga
munnen och ögonbrynens fina böjning. »Alldeles
lik mig», försäkrade han åter för sig själf och lutade
sig ned för att riktigt kunna spegla sig. Och när
då två täcka gropar sprungo fram på den sofvan-
des kinder — ty hon kittlades af fars skägg — så
kände han igen dem också och kunde i sin stolthet
inte annat än ta ett tag om sin långa hakprydnad
och’ ge hjärtebarnet sitt en smällkyss.
»Hvad har hon i handen?» frågade han plöts-
ligt.
Mor kände på tösens slutna fingrar.
»Hår», sade hon.
»Hvar har hon fått det ifrån?» undrade far.
»Det ser ut att vara af Svens lugg. Såg du inte,
att hon var i soffan hos pojkarna och lefde röfvare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
