Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
»O, h vad det skulle vara kärt att få träffa Olof
mycket snart !»
En våldsam snyftning riste Olof Rönn från huf-
vud till fot, och hans ansikte förvreds spasmodiskt.
Vacklande sökte han stöd och såg då sin gamla
vän kistan, som räckte honom sina starka handtag,
alldeles som den gjort under fängelsetidens marter.
Med brefvet i handen tog han sin tillflykt i hörnet,
kastade sig på knä, lade armarna öfver kistlocket
och sitt hufvud mot dem. Och nu kom den för-
lossande gråten . . .
Som i en vision såg han alla händer, som slutit
om honom en vänfast kedja — först dess smidda
järngripar med minnen af flydd tid och hans döda
mor ; så kamrathänder, seniga och märkta med mö-
dans grofstämpel, ledarhänder, skickligt ordnande
de tusen trådar, som sammanlöpte i dem ; moderliga
kvinnohänder; en minnesgod pojkunges, smeksam-
ma och trugande; Vivans blomlika och slutligen
dessa, som vårdat sig om hans egendom, hälsade
honom välkomna med dukadt bord, med ett hem,
redt till fest, och som omtänksamt tändt ljus för ho-
nom samt gifvit honom nyckeln till ett blygt väsens
innersta med sina enkla ord — Evas händer. Han
tänkte på hur hon brådskat med alla dessa tillrust-
ningar under sin korta fritid från fabriksarbetet en-
dast på ett ovisst hopp om hans ditkomst, och hans
tårar gjorde hans bref oläsligt. Men i hans hjärta
var det soluppgång, och lyckans alla fåglar hälsade
den med vackra sånger. Lifvets ljufvaste, kärleken,
som dittills blott vågat visa sina hjärtblad, stod där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
