Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
väg, susade spårvagnen förbi en ensam vandrare.
Det var Olof Rönn på väg från fängelset.
Som genom en slöja såg han dubbla rader
hvita ansikten och ögon ... ögon... Och med ett
snabbt grepp drog han mössan djupare öfver pan-
nan och strök några steg baklänges. Men vagnen
var redan långt borta i disen, han var den ende
inom synhåll.
Iklädd sommarrock och utan öfverrock brotta-
des han med den vildsinta nordan men öfverman-
nades oupphörligt, slant och vacklade. Fotleder-
na skötte sin tjänst, som om de varit fastrostade,
snösörjan fyllde hans låga skor, och isnålarna, som
hopades på hans nacke, smälte där och sökte sig
ned till hans skälfvande rygg. Småningom sam-
lades äfven under mösskärmen en liten drifva, så
att hans ögon oupphörligt förblindades af kalla
droppar. Blott en enda gång aftorkade han dessa
och lyfte sedan blicken mot molnen. Himlens
mörka och jordens kvalfulla kamp mot köldens
dödande makt — allt var ringa mot den bittra
hopplösheten i denna hans blick.
Kommen till en hållplats för spårvagnen, stod
han stilla och väntade. Men när han såg det rul-
lande huset, svek honom modet. »Man skall märka,
hvarifrån jag kommer», tänkte han. Och skräcken
steg inom honom, tankarna tumlade vildt om hvar-
andra. Han tyckte sig se människorna byta plats
för att undslippa hans närhet, hviska, göra tecken
till hvarandra, skynda ut och blicka med rädsla
och afsky bakom sig. — Han lät vagnen gå utan
att stiga upp. Men plötsligt sköljde vreden som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
